SRF Perspektiv
Tidning för Synskadades Riksförbund
Nr 2/2008
Årgång 32.
Utgivningsdag: 3 april 2008
Omslagsbild: Elvira Kivi, världsmästare i judo
Fotograf: Adam Ihse
Du som besöker SRF i Enskede
Till följd av stora ombyggnadsarbeten på tunnelbanans
Farsta-linje kan du inte åka tunnelbana till förbundskansliet
i Enskede de närmaste fem månaderna. Ersättningsbussar
finns, men de stannar inte vid Skogskyrkogårdens station.
Gångvägen mellan stationen och SRF-huset kommer delvis
att vara avstängd. Iakttag alltså stor försiktighet.
REDAKTIONEN
I detta nummer:
AKTUELLT
Blind guvernör
Viceguvenören David Paterson blir den amerikanska
delstaten New Yorks förste blinde och svarte guvernör.
Han efterträder guvernör Eliot Spitzer som avgår
efter en prostitutionsskandal.
David Paterson är 53 år och är blind från
födseln. När han som barn nekades att gå integrerad
med seende elever flyttade hans familj till New York där han
fick gå en "vanlig skola". Han studier gick lysande,
och han blev slutligen jurist 1983. Paterson sitter också
i styrelsen för den amerikanska stiftelsen för blinda,
the American Foundation for the Blind.
Olika rehabilitering
Landets totalt cirka 100 000 registrerade synskadade
på landstingets syncentraler får olika rehabilitering
beroende på var de bor. Det visar den undersökning som
SRF har gjort över lanstingens resurser för rehabilitering
och hjälpmedel för synskadade.
Det är stora olikheter i landstingens rehabilitering för
synskadade. I tre landsting, Kronoberg, Kalmar och Skåne,
måste synskadade vänta över tre månader innan
de får rehabilitering.
Endast två landsting, Västra Götaland samt Gävleborg,
uppfyller kravet på att alla personer ska få en rehabiliteringsplan.
I nästan hälften av landstingen är det färre
än 50 procent som får en individuell rehabiliteringsplan.
Lägst personalresurser har Kalmar landsting, där går
det 39 000 invånare på varje anställd på
syncentralerna. Störst resurser räknat i antal anställda
har Gotland med 14 300 invånare per anställd på
syncentralen.
Skillnaderna är också mycket stora i hur stor budget
landstingen avsätter för synhjälpmedel. Högst
ligger Västernorrland med 25 kronor per invånare därefter
kommer Jämtland med 20 kronor per invånare, och lägst
ligger Gävleborg med fem kronor. Medeltalet för alla landstingen
är 12 kronor per invånare.
Det är också stora skillnader i hur mycket avgifter landstingen
tar ut.
Se hela rapporten på www.srfriks.org
Ledsagarservice ökar
Antalet personer med funktionsnedsättning
som får insatser från landets kommuner ökar. Det
visar Socialstyrelsen i sin rapport om insatser och stöd till
personer med funktionsnedsättning.
En insats som har ökat de senaste sex åren är ledsagarservice.
Lägesrapportens statistik visar också att antalet personer
som får insatser enligt lagen om särskild service, LSS,
ökar. Den har ökat med 19 procent sedan år 2000.
Socialstyrelsen markerar dock i rapporten att statistiken över
insatser är en siffra över insatserna totalt, statistiken
visar att det finns en del kommuner där insatserna minskar.
Lägesrapporten om stöd och service till personer med funktionsnedsättning
finns på Socialstyrelsens webbplats www.socialstyrelsen.se
Specialskola igen
Regeringen vill att synskadade barn med ytterligare
funktionshinder återigen ska kunna gå i specialskola.
Det innebär ett förslag på en ändring i skollagen
som ska behandlas av riksdagens Lagråd. I förslaget vill
regeringen utvidga målgruppen för den statliga specialskolan.
I dag riktar sig specialskolan till barn som på grund av
dövhet eller hörselskada inte kan gå i grundskolan
eller i särskolan. Regeringen vill att även synskadade
elever med ytterligare funktionshinder samt elever med grav språkstörning
ska ingå i målgruppen.
Ekeskolan i Örebro har tidigare varit specialskola för
synskadade barn med ytterligare funktionshinder. Barnen kom från
hela landet.
SRF påverkade den dåvarande regeringen att i mitten
av 80-talet lägga ner specialskolan för synskadade barn.
Eleverna skulle i stället gå i skola i sina hemkommuner.
Ekeskolan blev ett resurscenter dit synskadade barn kunde åka
för att gå olika kurser.
Regeringen föreslår att ändringen i skollagen träder
i kraft den 1 juli 2008.
Sämre hälsa än väntat
Det är mer än tio gånger vanligare
med dålig hälsa bland personer med funktionsnedsättning
jämfört med den övriga befolkningen.
Det redovisar Statens folkhälsoinstitut i en rapport till regeringen.
Kartläggningen visar att personer med funktionsnedsättning
oftare har en kort utbildning och sämre ekonomisk situation
än andra. Det är också betydligt färre som
yrkesarbetar.
Utifrån de grunderna finns också förklaringar till
stora delar av ohälsan, påpekar Folkhälsoinstitutet
i rapporten. Hela rapporten "Onödig ohälsa"
finns på www.fhi.se
PRESSKLIPP
SRF-undersökning blev
största synskadenyhet
Största synskadenyheten i medierna sedan
förra numret var utan konkurrens SRF:s jämförelse
mellan syncentralerna i landet.
"Jämtland näst bäst". "Kronoberg
sämst". "Gävleborg sämst". "Värmland
näst sämst". "Västernorrland ett bra län
för synskadade". "Västra Götaland bäst".
Här fick såväl lokalpatriotismen som självhatet
fritt spelrum några dagar i mitten av mars. Utom då
i Uppland där lokalradion kort och gott konstaterar att "hjälpen
till synskadade varierar" - att Uppsala län placerar sig
på en sjätteplats är ju inget att vare sig skryta
med eller skämmas över.
Protesterna mot att regeringen valt att inte bry sig om funktionshinder
i sitt förslag till ny diskrimineringslag har däremot
inte fått särskilt mycket genomslag i den huvudsakligen
regeringsvänliga pressen. Det är bara Arbetarbladet (den
6 februari), Norrbottenskuriren (den 25 februari) och Norrländska
Socialdemokraten (den 1 mars) som hittills har slagit upp bland
andra SRF:s kritik.
Världsglaukomdagen den 6 mars uppmärksammades också
i några tidningar. Nya Wermlandstidningen avslöjade till
exempel att glaukom är en av största orsaken till blindhet
i världen. Eller den största, som rubriken säger.
Ett annat faktum som avslöjas i artikeln är att ögonfransar
växer bra av ögondropparna, något den intervjuade
Ewy Engström trivs med.
Snart kommer Biovitrum med en egen variant av glaukomdroppar, rapporerar
webbplatsen Börs 24 om den 12 februari och Realtid.se om den
15 februari.
Makulapatienterna får också sitt - den 27 februari berättade
också lokalradion i Västmanland om det dyra men effektiva
läkemedlet Lucentis. Men säg den glädje som varar
- redan dagen efter konstaterade hälsosajten Sund.nu att makulapatienter
löper dubbelt så stor risk för hjärtinfarkt
och stroke som andra. De australiska forskare som konstaterat detta
vet inte varför, men gissar att alla tre åkommorna ytterst
kan bero på samma sak. Om nu inte risken beror på makulaläkemedlen,
säker kan man inte vara.
I tidningen Föräldrakraft den 3 mars får före
detta statsministern Göran Persson ett tillfälle att ångra
gamla underlåtenhetssynder. Nu när han inte längre
kan göra något åt saken beklagar han hur dåliga
kommuner och landsting är att ge fritidshjälpmedel för
ungdomar.
Kommuner till och med uppmanar föräldrar att tigga pengar
från fonder, säger Persson upprört på en sportgala
tillsammans med OS-hoppet och US-aren Elvira Kivi, som för
övrigt också intervjuas om sin judo i hemtidningen TT/ELA
den 13
februari. GT och Borås Tidning följer efter den 1 mars.
JAN WIKLUND
jan.wiklund@srfriks.org
08-39 92 98
Ledaren
Diskriminerande valfrihet
Medborgarskapet definieras som en persons åtnjutande
av fulla politiska och sociala rättigheter i en stat. Vad innebär
det för dig och mig och vad innebär det för våra
grannar? Frågan väcktes på ett seminarium anordnat
av FÖR, Föreningen av personer med Rörelsehinder
i Sverige, den 29:e januari. En panel av riksdagspolitiker svarade
på våra frågor. Det är en trovärdighetsfråga
hur de medborgerliga rättigheterna för människor
med funktionsnedsättning ska bli, både vad gäller
tillgång till LSS, Lagen om personligt Stöd och Service,
samt hur tillgänglighetsfrågorna blir en del av diskrimineringslagen.
Vad gäller LSS är frågan enkel för vår
grupp. Synskadade personer har i stort sett ingen del av LSS i dag,
varken av ledsagarinsatser eller av assistansdelen. Vi hävdar
att gravt synskadade personer måste ha rätt till ledsagarinsatser.
Detta behandlas nu av LSS-kommittén. Problematiken delas
med dövblinda personer, utvecklingsstörda personer och
psykiatrins brukare.
Inga utfästelser har gjorts om när tillgänglighetsfrågorna
ska vara färdigutredda eller om tillgänglighet blir en
del av Diskrimineringslagen, som vi i SRF anser, eller om de kommer
att finnas med i annan lagstiftning. Vi väntar fortfarande
på utredningsdirektiven och på lagrådsremissen.
Propositionen i riksdagen blir viktig för lobbyarbete och möjlighet
att påverka frågan. SRF jobbar här med alla handikapporganisationer
som tycker tillgänglighetsfrågorna är viktiga. Vi
måste få in frågan i diskrimineringslagen igen.
Det är avgörande för hur diskrimineringsgrunden funktionshinder
ska gå att tillämpa och bli ett verktyg för våra
medborgerliga rättigheter.
När det gäller folkpartistens Peter Örns förslag
om spelregler mellan staten och den ideella sektorn, ska ett avtal
skrivas där ideella organisationer kan bli utförare av
service och tjänster som i dag finansieras och utförs
av det offentliga - kommuner, landsting och stat. Ett avtalsförslag
är nu ute på remiss och under hösten fastställs
ett slutgiltigt avtal. SRF kommer att ha en viktig roll att försvara
de rättigheter som våra medlemmar ska ta del av för
tjänster som lagts ut på entreprenad. Vi kanske också
kan utföra några tjänster och då ska vi konkurrera
med andra ideella organisationer.
Det finns möjligheter men också risker med detta. Valfriheten
ökar men vi får se upp så det inte blir som med
friskolorna. Det otroliga har hänt att friskolor slipper ta
emot barn med funktionsnedsättning. Våra barn och deras
föräldrar har rättigheten till utbildning inom sin
kommun i en kommunal skola. Så var det med den valfriheten.
Man kan bli orolig nu när antalet friskolor ökar och regeringen
inte vill ändra på denna
uppenbara diskriminerande åtgärd.
Kampen går vidare och tillgänglighetsfrågorna
måste in i Diskrimineringslagen. Fortfarande år 2008
förväntar sig alla att det finns speciallösningar
för oss med funktionsnedsättning. Då behöver
man inte tillgängliggöra eller tänka in oss i valfriheten.
Nu måste vi vässa vapnen för att kunna fortsätta
ta del av våra medborgerliga rättigheter.
TIINA NUMMI-SÖDERGREN
Förbundsordförande
Synskadades önskemål
nobbas i ny diskrimineringslag
Få information på det läsmedia
du önskar, få hjälp att handla i affären och
få ledsagare vid alla byten av färdmedel när du
beställer, är exempel på vad SRF:are i Perspektivs
enkät (se artikel nedan) önskar sig när det gäller
tillgänglighet.
Men regeringen nobbar i praktiken dessa önskemål. Det
innebär regeringens förslag om att inte straffbelägga
bristande tillgänglighet i en ny diskrimineringslag.
- Vi hade hoppats på att brist på tillgänglighet
skulle in i diskrimineringslagen, säger en besviken Tiina Nummi-Södergren,
ordförande i SRF. I mer än tio år har vi drivit
frågan om att otillgänglighet är diskriminering.
I regeringens förslag till ny diskrimineringslag ska dagens
fyra diskrimineringsombudsmän slås ihop till en enda
myndighet, Diskrimineringsombudsmannen. Lagen ska täcka in
fem diskrimineringsgrunder: funktionshinder, kön, etnisk tillhörighet,
religion eller annan trosuppfattning och sexuell läggning.
Men bristande tillgänglighet för funktionshindrade måste
utredas ytterligare, anser regeringen. Detta är en ändring
från det förslag som diskrimineringskommittén
la fram år 2006. Då var samtliga riksdagspartier eniga
om att bristande tillgänglighet skulle in i diskrimineringslagen.
- Men sedan har kommuner, landsting och Svenskt Näringsliv
påverkat regeringen till det förslag som finns i dag.
Det får inte kosta något, suckar Tiina som berättar
att hon nyligen var med i hearing om lagen med integrationsminister
Nyamko Sabuni (fp).
- Hon sa att vi måste utreda det här närmare, att
en kostnadsanalys måste göras och att vi kanske ska vänja
oss vid att tillgänglighet inte kommer in i diskrimineringslagen,
utan i en annan lag, berättar Tiina.
En tänkbar lag där bristande tillgänglighet kan komma
in i är Plan- och Bygglagen.
- Men den blir inte lika stark, säger Tiina.
Handikappombudsmannen (HO) är den statliga myndighet som driver
mål om diskriminering i domstol utifrån de diskrimineringslagar
som finns i dag inom vissa områden. Dessa lagar omfattar diskriminering
i skola, högskola, arbetsliv och vid köp av varor och
tjänster. Lagen säger bland annat att funktionshindrade
inte får behandlas olika än andra eller inte får
nekas tillträde till skola, arbetsliv eller hindras från
köp av varor och tjänster på grund av sitt funktionshinder.
Vikarierande HO, Torbjörn Andersson, beklagar att tillgänglighet
i hela samhället inte kommer med i regeringens lagförslag.
- Det är en stor brist att inte tillgänglighet tas med,
säger han. I dag hamnar många av anmälningarna till
HO utanför diskrimineringslagen på grund av att bristande
tillgänglighet inte finns med i lagen.
Den nya diskrimineringslagen ska antas av riksdagen under våren
för att planeras träda i kraft den 1 januari 2009. Under
tiden jobbar SRF och övriga handikapporganisationer för
högtryck för att påverka riksdagsledamöterna.
Tiina Nummi-Södergren har skrivit ett brev till riksdagsledamöterna
där hon uppmanar ledamöterna att föra in bristande
tillgänglighet i lagen.
Reaktioner har kommit på brevet bland annat från folkpartiet
i riksdagens socialutskott. Man hänvisar till att underlaget
från den socialdemokratiskt tillsatta diskrimineringskommittén
hade brister.
En namninsamling pågår inom handikapporganisationerna
för att påverka riksdagsledamöterna. Läs vidare
på http://www.srfriks.org/tillganglig/protestlagstiftning.htm
RAGNVI SVÄRD
Perspektiv frågar
Vad önskar du dig främst när det
gäller tillgänglighet?
Kamal Suleimani, SRF Härnösand:
Jag vill kunna handla och få hjälp, få ledsagning
vid resor, kunna personrösta hemligt, kunna komma in på
restauranger och konserter, få skriftlig information och hemsidor
tillgängliga, hållplatsutrop på alla bussar och
att övergångställen är utrustade med ljud-
och ljussignaler.
Marie Skoog, SRF Örebro:
Jag vill kunna handla och få hjälp när jag vill.
Jag vill kunna resa när/vart/med vilket bolag/färdsätt
jag vill och få ledsagning vid byten. Den information som
jag förmodas ta del av ska också vara möjlig att
ta del av. Se över tolkresurserna så att jag inte behöver
beställa tolk tre månader i förväg för
att kunna träffa min kompis. Jag önskar offentliga lokaler
där vi kan ta oss in och vara i, till exempel nå bardiskar
och använda toaletter.
Eva Fridh, SRF Göteborg:
Jag vill få information från myndigheter tryckt i punktskrift
eller på Daisyskivor. Jag vill kunna ansöka om insatser
och få beslut från myndighetspersoner via e-post.
Toleif Högberg, SRF Sunne-Torsby:
Jag önskar att man kunde komma in i alla byggnader, att man
kunde ta sig fram på gator och torg, kunna läsa kommunal
information och att hela arbetsmarknaden var tillgänglig för
synskadade i hela landet.
Lars Eisner, SRF Lund:
Jag skulle känna mig utomordentligt glad om man inte, nästan
i alla sammanhang, behövde bråka för att få
information på ett tillgängligt medium. Vi synskadade
måste också kunna åka tryggt och säkert med
allmänna kommunikationer.
Eva Nilsson, SRF Örebro:
Jag önskar mig skyltar i punktskrift eller med vanliga, stora,
taktila bokstäver i alla byggnader för allmänheten
och på hotell. Scandic Malmen är här ett stort föredöme
med bra skyltar.
Lars-Ove Nederman, SRF Katrineholm:
Jag önskar all post i punktskrift eller via e-post. Jag önskar
också tillgängliga tidningar, mätare, automater,
bankinloggningar och andra apparater.
Sofia Thoresdotter, SRF Stockholms stad:
Om man inte kan använda ledarhunden, vårt hjälpmedel,
ska även det räknas som otillgänglighet och diskriminering.
Folke Holmberg, SRF Örebro:
Ledsagarservice är nödvändig och ger anledning till
LSS (lag om stöd och service åt vissa funktionshindrade)
även för synskadade. Information till synskadade bör
byggas ut. Synskadade unga bör få en reglerad möjlighet
till arbetspraktik och visa sina färdigheter inom olika arbetsområden.
Trafikmiljön måste vara anpassad också för
synskadade med akustiska övergångsställen och offentliga
trappor markerade för synsvaga.
Claes Hertzman, SRF Norrköping:
Det finns mycket att önska vad det gäller tillgänglighet,
exempelvis färdtjänst, ledsagning.
Elvira - Sveriges största medaljhopp
i Paralympics
Jag var hur rädd som helst, men tänkte
att jag skulle satsa allt. Jag gick in och tog ett grepp om henne,
efter 30 sekunder hade jag vunnit.
- Jag var helt chockad, det bara snurrade runt omkring, berättar
Elvira Kivi, synskadad världsmästare i judo, och lanserad
som Sveriges största medaljhopp i höstens Paralympics
(Olympiska spelen för idrottare med funktionsnedsättning).
Det var efter detta möte med en fruktad motståndare i
EM 2005, som gav Elvira blodad tand för tävlingar i judo.
Det var en häftig upplevelse, minns Elvira EM 2005. Ryskan
Madina Kazakova som jag tävlade mot hade ju vunnit i judo i
Paralympics 2004.
Men Elvira blev lite för omtumlad, hon skulle strax tävla
igen mot en ny motståndare, och förlorade.
Det blev bronsplats den gången.
Men därefter har det gått spikrakt för Elvira i
olika internationella tävlingar i judo, karriären kröns
av förstapris i VM i Brasilien 2007, en seger som också
kvalificerade henne för att delta i Paralympics i höst.
- Ja, det har hänt mycket, säger Elvira, som bor och tränar
i Trollhättan. Det har bara gått uppåt, men VM
i Brasilien var nog hittills den största upplevelsen.
Elvira är 20 år och är en av tre funktionshindrade
idrottare som inför Paralympics lanseras av Svenska Handikappidrottsförbundet
i en affischkampanj "Höj kraven". Tanken är
att idrottande personer med funktionsnedsättning ska få
mer uppmärksamhet, och att deras prestationer ska tas på
lika stort allvar som andra idrottare.
I dag får inte till exempel tävlingar i Paralympics lika
stort utrymme i medierna som det "vanliga" OS.
Elvira syns på affischbilden iklädd vit judodräkt
med svart bindel för ögonen. Hon står med händerna
lyfta redo att ta ett judogrepp. Nedtill på bilden står
det Snabb. Farlig. Blind. Längst ned på bilden står
texten: Elvira Kivi. Judoka med synskada och regerande världsmästare.
Följ hennes väg mot Peking 2008 på lagparalympics.se
Överst till höger på bilden står det Lag Paralympics.
(Judoka betyder den som tränar judo.)
Elvira förekommer också flitigt i olika medier, bland
annat i TV4:s nyhetsmorgon och i SVT:s Lilla sportspegeln.
Inför kampanjstarten deltog hon i ett panelsamtal i Stockholm
tillsammans med bland annat Anders Olsson, rörelsehindrad simmare
med nio världsrekord och förre statsministern och proffsföreläsaren
Göran Persson.
- Det känns bra, det är bra att ha krav och uppmärksamhet
då presterar man bättre, säger Elvira.
Hur känns det, blir du igenkänd ute på gatan?
- Nej, inte ute på gatan. Men gamla kompisar har skickat sms
efter att jag syntes i Lilla sportspegeln, skrattar hon.
- Och så har jag fått fler besök på min blogg.
- Annars är jag egentligen en blyg person, det är jobbigt
med uppmärksamheten men också bra. Det ger uppmärksamhet
åt judon.
I och med att hon blev världsmästare förra året,
fick hon ett sponsorkontrakt med företagsgruppen Iris AB och
YEZZ!- lotten.
- Det gör att jag kan träna på heltid fram till
Paralympics i höst, berättar hon.
Elvira är tjänstledig från sitt arbete som ombudsman
på Unga Synskadade Väst. Tränar judo gör hon
främst i sin klubb Lilla Edets judoklubb i Trollhättan.
Det var också där hennes judokarriär började.
- Min mamma höll på med idrott och hon lät mig pröva
allt möjligt, ridning, simning, dans och judo som jag tyckte
var väldigt roligt.
- Judo är fajting men också en sport där man visar
varandra respekt. Det är mycket samarbete, men också
en individuell sport.
- Judo är bra för synskadade, man har kontakt hela tiden,
man håller i varandra, och får använda känslan
mycket. Tränaren visar de olika greppen. Men det har också
varit bra att träna med seende, säger hon och tillägger
att judon har betytt mycket för hennes självförtroende,
fysik och balans.
Elvira började träna i en vanlig judoklubb, tillsammans
med seende kamrater när hon var sju år.
Hon är synskadad sedan födseln och har ungefär fem
procents syn. På frågan om det gick bra, svarar hon
att hon inte riktigt minns.
- Men det gick nog ganska bra, säger hon. Jag hade sämre
balans och fick träna mer.
- De andra i klubben visste inte att jag såg dåligt.
Min mamma berättade det, och de blev mycket förvånade.
Men sedan var det ingen som sade något om det.
Hon började tävla med sin klubb i slutet av -90-talet.
Det gick inte så bra.
- Det gick dåligt, berättar hon. Jag förlorade för
det mesta. Från 2003 gick det lite bättre. Men jag visste
inte då att det fanns tävlingar för synskadade.
Efter att ha surfat på Internet fick hon kunskap om att det
fanns tävlingar för synskadade i judo.
År 2004 tävlade hon för första gången
i idrottsmästerskap för människor med funktionsnedsättning
i England och i Tyskland. Hon hamnade på 2:a respektive 5:e
plats i tävlingarna.
Därefter deltog hon i olika internationella tävlingar
i judo via Svenska Handikapp-idrottsförbundet (SHIF), höjdpunkten
inträffade år 2007 i VM i Sao Paolo, Brasilien. Där
vann hon guld, och blev världsmästare i judo.
- VM i Brasilien var den största upplevelsen, säger Elvira.
Är det någon skillnad att tävla mot synskadade
jämfört med seende?
- Det finns en liten skillnad, svarar hon. Man tar ett grepp om
varandra direkt innan tävlingen startar. Med seende står
man en bit ifrån varandra innan man börjar.
Inga hjälpmedel behövs under träning eller tävlingar.
Hjälpmedlet är ett förstoringsprogram i datorn där
hon bland annat har kostupplägg och möjlighet att se på
inspelade matcher.
Hur förbereder du dig inför Paralympics?
- Jag tränar i min klubb, Lilla Edets klubb och sedan har jag
extra träning i Göteborg och kommer även att åka
på ett träningsläger för synskadade i Frankrike.
Jag har också fysisk träning.
Blir du stressad av förväntningarna inför Paralympics?
- Nej, förväntningar är bra. Men det blir tuffa motståndare
bland annat en fransyska, jag har svårt att förstå
hennes judo.
Hemmanationen Kina kan också bli en tuff motståndare.
- Kina har som mål att ta en medalj i varje klass i judo och
det är inte orimligt att de kommer att klara det.
- Men mitt mål är att vinna, att jag ska ta guld, avslutar
hon bestämt.
Ytterligare två synskadade deltagare ska tävla i Paralympics
i Peking. Läs om de två, goalballspelarna Josefin Jälmestål
och Boris Samuelsson, i nästa Perspektiv.
Ragnvi Svärd
Bildtext:
Namn: Elvira Kivi
Ålder: 20 år
Bor: I Trollhättan
Bloggadress: http://elvirakivi.blogg.se
Sysselsättning: Proffsutövare i judo till och med
Paralympics hösten 2008
Yrke: Ombudsman Unga synskadade Väst (tjänstledig)
Utbildning: Gymnasiet, samhällslinjen med
internationell inriktning
Synstatus: 5 procent syn
Familj: Mamma, mammas kille, en bror, tre halvsyskon, pojkvän
Fritidsintressen: Umgås med kompisar, musik, böcker
Bästa hjälpmedlet: Mitt bärbara förstoringsglas
och
datorn med förstoringsprogrammet ZoomText
Fakta om judo
Judon utvecklades ur kampsporten jiu-jitsu i Japan
på 1880-talet.
Sporten blev snabbt populär i Japan och spreds vidare till
USA och Europa. I dag är judo en etablerad olympisk idrott
(sedan 1964) och praktiseras av ungefär 16 millioner människor
världen över.
Som handikappidrott i Sverige började judon utvecklas i mitten
av 1970-talet, med träning för synskadade, på Tomtebodaskolan.
Synskadade tävlande i judo i Paralympics är indelade
i klasser dels utifrån grad av synskada dels i viktklasser.
2008 är det 20 år sedan Sverige hade en deltagare i Paralympics.
Damernas judo är relativt ny i Paralympics, i Aten 2004 skedde
de första tävlingarna.
De olika färgerna på bälten som judoutövare
bär anger hur länge de hållit på och graden
av kunskaper som personen har om judo. Färgerna på bältena
är vit, gul, orange, grön, blå, brun och svart som
är den högsta graden.
Inom judon använder utövarna olika tekniker, kast och
grepp för att få sin motståndare på fall.
I en judomatch handlar det mycket om kampen om att få grepp
om motståndaren. Alla på toppnivå har favoritgrepp
och får de in sina grepp kan de också kasta motståndaren.
I vissa fall är greppen väldigt olika, i andra fall är
det endast mindre detaljer som skiljer.
KÄLLOR: WWW.SHIF.SE OCH WWW.JUDO.SE
Rolf blev sportdykare
efter en familjetragedi
Rolf Lantz är synsvag. Han har varit sportdykare
i snart ett år.
- Jag har nog alltid haft dykning som en livsdröm, men att
jag gjorde slag i saken och blev sportdykare hade sin upprinnelse
i en familjetragedi, berättar han. Min hustrus dotter blev
mördad av sin sambo för ett par år sedan. Efter
den händelsen började hennes kompisar samlas hemma hos
oss, och min hustru Helena knäckte idén att vi skulle
lära oss sportdykning hela gänget.
Men vägen till målet, att stå med ett dykarcertifikat
i handen blev ganska törnbeströdd.
- Det tog nästan ett halvår innan jag hittade en instruktör
som ville undervisa mig. Man hade flera skäl för att säga
nej. Man hade inte kunskaper att utbilda funktionshindrade, det
skulle ta mycket längre tid trodde man och vem skulle i så
fall stå för dessa extrakostnader?
Kursen som omfattade fem teoritillfällen, fem inomhusdykningar
och fem utomhusdykningar blev något förlängd för
Rolf som behövde tre extra inomhusdyk.
- Att dyka är som att komma in i en annan värld. Du får
upplevelser nere på botten som du aldrig föreställt
dig. Jag skulle önska att alla synskadade fick den chansen,
gamla och unga. Dykningen ger mig en stor glädje och den glädjen
vill jag dela med mig av!
- Min stora vision är, fortsätter han, att människor
med funktionsnedsättning inte ska bli diskriminerade genom
att behöva betala mer för sin dykarutbildning än
andra. - Var i Sverige man än vill utbilda sig till dykare,
ska den klubb man tar kontakt med ha förkunskaper att ta emot
blinda, döva, rörelsehindrade, vilket funktionshinder
det än är.
Men föreningen Aktiva synskadade, före detta Blinda Barns
Utveckling, har utbildat synskadade sportdykare sedan slutet av
1960-talet. Vad är nytt i ditt upplägg?
- Det nya är att människor, med eller utan funktionsnedsättning
ska kunna fungera tillsammans både över och under vattenytan
på hemorten. För att kunna genomföra det ska jag
och Mikael Karlsson från Bergslagens dyksällskap ta fram
ett nytt utbildningskoncept för grundkurser och vidareutbildningar.
Om tre år, hur långt hoppas ni ha kommit med projektet?
- Då tror jag att själva utbildningskonceptet är
färdigställt för lansering. Och då kommer det
även att finnas en talande dykdator som hjälpmedel.
Rolf Lantz idé om en integrerad dykutbildning har rönt
stor uppmärksamhet i både press, radio och tv. Folkhälsominister
Maria Larsson har uttalat sig positivt om detta projekt som när
det blir verklighet kan öppna nya möjligheter för
synskadade.
SUNE OLSSON
Låneböcker på Daisyskivor
kommer att slopas
Den 14 februari höll Talboks- och Punktskriftsbiblioteket,
TPB, i Stockholm en workshop om att lyssna på böcker
och andra medier i framtiden. Workshopen var ett led i arbetet inför
den rapport "nationellt digitalt distributionssystem"
som TPB i dagarna lämnar till Näringsdepartementet.
Om bara några år kan dina talböcker komma hem
direkt till din Daisy-spelare. Borta är Daisy-skivor och postbefordrade
emballage, distributionen sker via bredband och Internet. I stället
för att gå till ditt bibliotek och låna eller ställa
dig i kö på talböcker kan du direkt få hem
vilken du vill av de 60 000 titlar som ligger i TPB:s digitala arkiv.
För 25 år sedan var den allra största målgruppen
för talböcker synskadade. Långt därefter kom
gruppen personer med läs- och skrivsvårigheter, dyslektiker.
De antogs vara en liten grupp, 20 000 personer. I dag är förhållandet
det omvända. Gruppen dyslektiker som skulle behöva anlita
TPB:s tjänster uppskattas till 430 000 personer. Endast 22
procent av målgruppen är synskadade, men de tycks vara
flitiga bokläsare för de står för 65 procent
av utlåningen.
Det finns två dominerande distributionssätt för
information till synskadade, berättar Jesper Klein, projektledare
inom forskning och utveckling på TPB. Det ena är distribution
som blindskrift via posten. Inte bara punktskriftsböcker utan
även talböcker räknas i det här fallet som blindskrift.
- Det andra distributionssättet är radiosända dagstidningar.
Tillsammans kostar distributionen ungefär 55 miljoner kronor
om året. Till det kommer kommunbibliotekens personalkostnader
för den fysiska hanteringen av böckerna.
- Mycket pekar på att stora delar av dessa kostnader kommer
att försvinna då böcker och radiosända dagstidningar
distribueras via Internet.
För att kunna låna talböcker via Internet kommer
det att krävas att man är registrerad låntagare.
Talböcker är upphovsrättsskyddat material och böckerna
ska enbart kunna lånas av personer som har rätt att låna
dem.
TPB vill erbjuda flera alternativ att låna talböcker.
Ett är att man via sin egen dator går in på TPB:s
hemsida och laddar ner de böcker man vill läsa. Eller
man kanske hellre vill få hjälp från hemmabiblioteket
att ladda mer böcker till ens Daisy-spelare. Andra läsare
vill läsa sin bok i mobiltelefonen.
- Vår ambition är att många tekniker ska kunna
gå att använda, säger Jesper Klein. Min gissning
är att detta blir möjligt tidigast nästa år.
Men för detta krävs att den enskilde låntagaren
har ett Internetabonnemang. Tänker ni er att den enskilde ska
betala abonnemanget?
- Vi tror att det är en stor grupp som inte har något
Internetabonnemang i dag. Vi ska tillsammans med Taltidningsnämnden
försöka ta reda på hur stor den gruppen är.
Syncentralerna klassar inte Internetuppkoppling som hjälpmedel.
Möjligen blir Internet-kostnaden för målgruppen
lägre än portokostnaden är i dag, Men jag tror inte
hela målgruppen kommer att få gratis Internetuppkoppling
som hjälpmedel.
Om man inte kan eller vill ta emot talböcker via Internet,
hur länge tror du möjligheten kommer att finnas kvar att
läsa nyproducerade böcker på Daisy-skiva som i dag?
- Jag tror att utlåning av cd-skivor på bibliotek kommer
att finnas kvar i 3-5 år till.
Det här är jättebra, säger Barbro Svartbeck
då hon talar om sin nya Daisy-spelare. Barbro ingår
i den grupp äldre teknikovana synskadade i Lundatrakten som
fått möjlighet att testa den nya Daisy-spelaren.
- Jag har läst talböcker sedan 1973, berättar hon.
Först kassetter och sedan Daisy. Den nya spelaren som jag har
fått testa är mycket enkel. Den ser ut som en vanlig
Daisy-spelare, fyrkantig med stora knappar. På apparatens
bakkant sitter förutom strömkabeln en internetkabel.
Då Barbro vill läsa en ny bok ringer hon biblioteket
i Lund. Bibliotekarien sänder de böcker hon vill läsa
via Internet direkt in i hennes Daisy-spelare.
- Det är så skönt att slippa hålla reda på
skivor, säger hon. Jag behöver inte ens gå till
brevlådan för att skicka tillbaka böckerna. I dag
då jag slog på spelaren sade den att "du har sex
böcker i bokhyllan", det kallas så då böckerna
ligger i spelaren. Sedan trycker jag bara på radera-knappen
då jag tröttnat på eller läst färdigt
en bok.
Förutom talböcker laddas försöksdeltagarnas
spelare varje dag ned tidningarna Sydsvenskan, Skånska dagbladet
och en gång i veckan Skånes taltidning.
Vilken är största fördelen med spelaren?
- Att jag slipper alla skivor utan får böckerna in i
spelaren direkt.
Och vilken är den största nackdelen?
- Den här första versionen har inget inbyggt batteri så
jag kan inte flytta spelaren, men jag tror säkert att det kommer
att ordnas till nästa version.
Så du kan rekommendera det här sättet att läsa
talböcker till andra?
- Absolut. Det här försöket är fantastiskt,
och utvecklas det då blir det underbart!
SUNE OLSSON
UTIFRÅN
FN:s handikappkonvention är viktig
för Nepals kvinnor
Det viktigaste för människor med synskada
är arbete, utbildning, kunskap och politiska rättigheter.
Om vi får regeringen att ratificera FN:s handikappkonvention
kommer de flesta problem att lösas.
För fattigdom och blindhet vandrar tillsammans, där det
finns blindhet finns det fattigdom och tvärtom, säger
Nar Bahadur Limbu, ordförande i Nepal Association of the Blind.
När konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning var antagen av FN insåg handikapprörelsen
i Nepal att den måste översättas. Den måste
finnas på nepali, annars kan de flesta människor med
funktionsnedsättning inte läsa den, och inte de flesta
riksdagsledamöter heller.
Konventionen översattes snabbt. Regeringen tyckte att det
var bra att handikapprörelsen gjorde jobbet, och när översättningen
var klar i februari 2007 godkändes den som landets officiella
version.
Handikapprörelsen i Nepal är ganska stark, men mest begränsad
till huvudstaden Kathmandu. Där finns de få personer
med funktionsnedsättning som har god utbildning och ekonomiska
möjligheter att arbeta handikappolitiskt.
I Sverige ser regeringen just nu över lagarna så att
de överensstämmer med konventionen, ett arbete som ska
vara klart innan konventionen ratificeras. I Nepal är regeringen
och handikapprörelsen överens om att ta det i omvänd
ordning, ratificera först och se över lagstiftningen sedan.
Annars blir det aldrig någon ratificering, menar handikapprörelsen.
Kanske kommer konventionen att betyda allra mest för kvinnorna.
Neera Adikari är blind och har en masterexamen i sociologi.
Hon är tjugonio år och söker jobb.
- Jag vill gärna arbeta i regeringskansliet, men framför
allt vill jag ha ett jobb som motsvarar min utbildning och kompetens,
säger hon.
Medan Neera söker jobb arbetar hon som assistent på en
datorutbildning som blindorganisationen i Nepal, Nepal Association
of the Blind, ordnar. Utbildningen är sex månader lång
och de flesta får jobb efteråt, men det är svårare
för kvinnorna än för männen, berättar hon.
Det finns också en musikutbildning för synskadade som
synskadeorganisationen har startat tillsammans med synskadades ungdomsförbund
i Sverige, Unga synskadade. Många kvinnor har gått den
utbildningen men de flesta får inte jobb.
- Hotell och restauranger anställer många musiker, men
de vågar inte anställa kvinnor med synskada därför
att de inte vill ansvara för deras säkerhet. De är
rädda att kvinnorna ska bli utsatta för övergrepp
av berusade gäster, förklarar Neera.
De flesta flickor och kvinnor med funktionsnedsättning kan
inte ens drömma om ett arbete. De blir kvar hemma hela livet.
Synen på kvinnor i allmänhet är att de ska skyddas
så väl att deras liv blir begränsade och det gäller
särskilt kvinnor med funktionsnedsättning. Familjen är
rädd att de ska råka ut för övergrepp och tycker
att det är bäst för dem att stanna hemma.
- Det är också svårare för familjen att få
dem bortgifta. Blinda kvinnor har dessutom svårt att lita
på männen, säger Neera.
Kanske är det sig själv hon tänker på när
hon säger det. Neera är ogift. Hon bor med en väninna
och trivs bra med sitt liv. När hon får frågan
om hon vill gifta sig dröjer hon lite med svaret, sedan säger
hon nej.
- Jag har ett bra liv. Jag kommer från en by, men har bott
i Kathmandu i många år. Det är min stad. Jag kan
promenera till jobbet med hjälp av käppen och jag kan
ta bussen på egen hand när jag ska hälsa på
mina föräldrar och min syster. Jag känner mig trygg,
och litar på att det finns snälla människor som
hjälper mig när det behövs.
I utkanten av Kathmandu driver Nepals organisation för kvinnor
med funktionsnedsättning, Nepal Disabled Women Association,
NDWA, ett härbärge för fjorton kvinnor med funktionsnedsättning.
- Vi har olika funktionsnedsättningar och kommer från
olika kast, men vi bryr oss inte om några olikheter. Vi är
kvinnor med funktionsnedsättning, helt enkelt, det är
vår kast, säger Tika Dahal, som är ordförande.
Vi får titta in i rummet hos synskadade Kashmira Harijan som
studerar på college på kvällarna. Helst vill hon
bli lärare eller arbeta i en reception. Och så träffar
vi Kamala Dahal som också har en synskada och just har dansat
och sjungit på en kvinnofestival i staden. Vi gör snabbt
golvet fritt och får se Kamalas dans.
Arbete åt kvinnor med funktionsnedsättning är den
viktigaste frågan för organisationen.
- Här på vårt härbärge bor kvinnor som
skaffar sig hög utbildning, många har en akademisk examen
och det är så frustrerande för dem att inte få
jobb, säger Tika Dahal. Det sänker självkänslan,
ja det påverkar hela livet. Många måste flytta
hem till föräldrarna igen när de har avslutat sin
utbildning eftersom det inte finns någon annan utväg.
De känner sig som en börda för familjen, och blir
också betraktade så, och de får aldrig ett självständigt
vuxenliv.
Men de flesta kvinnor med funktionsnedsättning har över
huvud taget aldrig gått i skolan. De finns ute i byarna och
lever beroende av familjer som varken har kunskap eller pengar att
ge dem stöd till ett eget liv. Kvinnoorganisationen försöker
hjälpa dem de når ut till.
- Vi måste få ut kvinnorna ur husen! Vi berättar
att de har samma rättigheter som andra och att de har rätt
att säga vad de tycker och att möta respekt. Vi hjälper
kvinnor att hitta ett sätt att försörja sig, eller
åtminstone bidra till familjens försörjning. En
del kvinnor har fått en get, till exempel.
Kvinnorna i NDWA hoppas att konventionen kan bidra till att förändra
kvinnors liv. De lobbar nu för att Nepal ska ratificera den.
- Det finns redan en hel del bra lagar i vårt land, men de
följs sällan. Och när konventionen blir ratificerad
är det lång väg kvar, säger Tika. De flesta
människor med funktionsnedsättning vet ju inte ens att
konventionen finns eller att de har några rättigheter.
TEXT: MALENA SJÖBERG
FOTO: JULIA SJÖBERG
INFALL
SRF behöver nya mötesformer
Som blivande mamma, i skrivande stund är
jag i nionde månaden, har jag förstås en hel del
funderingar kring en massa olika aspekter i livet. En tanke jag
tänkte utveckla är hur sådana som jag ska kunna
fortsätta vara aktiva inom SRF trots att många andra
saker pockar på uppmärksamhet. Jag vet att detta är
något som många grubblar över utifrån den
situation man just nu befinner sig i.
En del kanske inte har möjlighet att ta sig till aktiviteter
på grund av sjukdom, för snålt tilldelade färdtjänstresor
eller för att aktiviteterna ligger på fel tider. Vad
kan man då göra åt detta? Med den nya tekniken
finns många möjligheter. Jag är själv absolut
ingen teknikmänniska, om min dator inte fungerar måste
jag alltid tillkalla hjälp. Nu är jag så lyckligt
lottad, att det finns människor som kan hjälpa mig att
få fart på det hela igen, något som inte alla
har. Då vet jag av erfarenhet hur oerhört frustrerande
det känns. Därför gäller det att tekniken är
lätt att använda och att alla som vill också kan
få lära sig hur den fungerar. Så är det inte
i dag, många som vill lära sig mer blir nekade för
att syncentralen saknar resurser och ingen annan vill ta på
sig ansvaret.
Men trots alla problem kan vi ändå inte bara strunta
i allt nytt. För några veckor sedan hade vi i SRF besök
av Europeiska Blindunionens kommission för arbetsmarknad och
rehabilitering. SRF har under de kommande fyra åren ordförandeskapet
i denna kommission och jag är utsedd att leda den. Ett mycket
roligt arbete som jag ser fram emot. Men vi är utspridda över
hela Europa, bland annat Ryssland, Holland och Ukraina. Av ekonomiska
skäl kan vi inte ses ofta utan måste hitta andra sätt
att mötas på. De flesta i kommissionen är över
50 år och är inte särskilt vana vid Skype, e-post
eller att ha telefonkonferens. Om sanningen ska fram är inte
jag heller bra på Skype utan måste försöka
sätta mig in i det. Men eftersom det är enda möjligheten
för vår lilla grupp att fungera ska vi göra ett
tappert försök. Dessutom har vi språkliga barriärer
att ta oss över.
Det, tror jag, måste vi göra även inom SRF. Man
kanske inte alltid behöver ses. Resorna blir långa och
många drar sig för att det tar lång tid och för
att ledsagningen kanske inte fungerar. Då måste vi hitta
nya vägar. I helgen har jag deltagit på mitt första
årsmöte som skedde via e-post. Det fungerade utmärkt
och var väldigt tidseffektivt.
Via SRF:s nya hemsida, som snart ska sjösättas, kommer
också många möjligheter att finnas till utbyte.
Den går ju också att nå via telefon för den
som inte har tillgång till dator. Jag ser också fram
mot kongressen som återigen kommer att sändas i webbradio
så att fler kan lyssna och också delta.
Min förhoppning i framtiden är att alla som vill ska
kunna få utbildning i ny teknik. Detta måste vi inom
SRF arbeta för och det borde ingå som en självklar
del i rehabiliteringen. Då tror jag att vi kommer en bit på
väg och att vi kan effektivisera vårt arbete och engagera
personer som inte hinner vara med.
Avslutningsvis vill jag ändå säga att jag hoppas
att vi även i framtiden ska ha möjligheter att ses i det
verkliga livet. Det mänskliga mötet kan aldrig till fullo
ersättas av teknik. Dock kan vi effektivisera en hel del så
att vi får mer kvalitetstid när vi ses.
Ulrika Norelius
Rekordmånga deltagare
i esperantokongress
När Internationella Esperantoförbundet
för Blinda, LIBE, höll kongress i Florens 2006 hade man
ett rekordstort antal deltagare, 165 stycken från 25 länder.
Kongressen beslöt att föreslå ett närmare
samarbete med den europeiska blindorganisationen, EBU, och nationella
synskadeorganisationer. Esperanto-talarna vill delta i större
internationella diskussioner, inte bara med esperanto-talare. Bland
delegaterna vid EBU:s Generalförsamling 2007 i Antalya fanns
många esperanto-talare, före detta och nuvarande.
Den trehundraåriga esperantokulturen lever genom de årliga
kongresserna med informativa och kulturella program. Tidskriften
"Esperanta Ligilo" finns på punktskrift, på
band och elektroniskt. Esperanto erbjuder alla möjligheter
till internationella kontakter. Det finns kurser på Internet.
Många radiostationer har utsändningar på esperanto
vilka också går att höra på Internet.
LIBE:s medlemmar respekterar de nationella organisationerna vilka
under senare år har stött sina medlemmar för att
få internationella kontakter, till exempel vid esperantokongresser.
Som stödjande EBU-medlem har LIBE en plats i EBU:s utbildnings-
och kulturkommitté.
En av LIBE:s nära förestående uppgifter är
att skapa en cirkel av unga människor i LIBE:s kongress med
deltagare från olika länder. Nuförtiden studerar
unga människor språk, men många har inte mod eller
möjlighet att delta i internationellt samarbete.
Förhoppningsvis kommer LIBE nästa sommar att skapa en
cirkel bestående av unga människor på esperantokongressen
i Kroatien, och om inte i år, så i alla fall nästa
sommar i Polen, Bialystork, esperantons skapares födelseort.
LIBE:s generalförsamling väljer exekutivkommitté
för en fyraårsperiod. Kommittén fram till 2009
består av följande representanter: Nedeljka Lozajic,
Serbien, ordförande, Ramo Tanskanen, Finland, vice ordförande,
Pier Luigi Da Costa, Italien, kassör, Olena Posivana, Ukraina,
generalsekreterare, Anatoli Masenko, Ryssland, andre generalsekreterare,
Theodor Speckmann, Tyskland, konsult, ordförande 1992-2005
och Dragan Stokovic, Kroatien, konsult
Utgivare för Esperanto Ligilo är Attila Varro, Ungern.
Exekutivkommittén arbetar via Internet och träffas vid
de årliga kongresserna.
I varje land har LIBE en delegat i det nationella esperantomedlemsorganet.
Delegaten är kontaktperson mellan de nationella LIBE-medlemmarna
och LIBE.
Kontaktperson för LIBE i Sverige är Mats Landfors tel
060-12 02 55.
ARVO KARVINEN
Fakta om esperanto
Ludwik Zamenhof, Polen, publicerade det internationella
språket esperanto år 1887. Information om och intresse
för språket spreds relativt snabbt i Europa, Nordamerika
och Japan. I alla industriländer lärde man sig esperanto.
Även synskadade lärde sig detta systematiska och lätta
språk. I skolor för synskadade fanns det knappt någon
undervisning i främmande språk.
Esperanto på punktskrift - Esperanta Ligilo - började
dyka upp år 1904. Där spred man information om esperanto
och speciellt om tjänster för synskadade. Synskadade följde
med seende kamrater till kongresser. Esperanto-talande samlades
till sin första internationella kongress år 1905 i Frankrike.
Synskadade arrangerade sin egen esperantokongress i samband med
Esperanto-världskongressen i Prag 1921. Följande år
stod Finland värd för kongressen, därefter turades
Tyskland och andra länder om att ordna kongress. Ledare för
och medlemmar från nationella synskadeorganisationer träffades
på esperantokongresser för att utbyta erfarenheter om
till exempel tjänster, utbildning, arbete, tekniska hjälpmedel
för synskadade.
Förbundets namn "Ligo Internacia de Blindaj Esperantistoj"
(LIBE), Internationella Esperantoförbundet för Blinda,
godkändes år 1951. LIBE har för avsikt att behålla
den kultur man tillsammans skapat vid årliga sammankomster,
kongresser för synskadade. Andra världskriget förändrade
världen och språkvillkoren. Intresset för esperanto
minskade gradvis mot slutet av århundradet. Esperantister
deltar fortfarande troget i esperantokongresser som arrangeras varje
sommar. Kongresserna är intressanta för att genom att
använda ett, gemensamt språk, kan man kommunicera och
göra sig förstådd med alla deltagare från
många länder.
Den mest kände esperanto-talaren är den norska professorn
Otto Prytz. Han är medlem av Esperanto-akademin (Akademio de
Esperanto). Förra året avgick Otto Prytz från sin
post som professor i spanska språket vid Oslos universitet.
Akademin med sina specialister kontrollerar bland annat esperantons
utveckling på samma sätt som andra språk kontrolleras.
Vid sitt möte i september 2007 bestämde styrelsen för
europeiska blindorganisationen, EBU att ge LIBE status som stödjande
medlem. EBU:s generalförsamling i Antalya, Turkiet, i oktober,
bekräftade LIBE:s medlemskap.
Föräldrars nätverk gav resultat
Förändringen av möjligheten att
åka färdtjänst med bakåtvänd bilbarnstol
fick oss synskadade föräldrar i Stockholms län att
gå samman och agera i ett aktivt nätverk med några
delsegrar som resultat.
I fem år har funktionsnedsatta föräldrar med barn
under fyra år, och barn under fyra år med egen funktionsnedsättning,
kunnat ringa direkt till Taxi Stockholm och beställa en icke
samplanerad färdtjänstresa med bakåtvänd bilbarnstol
oavsett om det rört sig om en förskole- eller en fritidsresa.
Detta har fungerat mycket bra. Vi har haft direktkontakt med ett
givet taxibolag, fått veta när bilen kan komma, förarna
har i regel haft ett bra bemötande mot både stora och
små samt kunnat montera bilbarnstolarna på ett korrekt
sätt.
Inför upphandlingen av det nya färdtjänstavtalet,
som trädde i kraft den första februari, skulle förändringar
ske då Taxi Stockholm ansågs vara för dyra för
att få fortsätta köra för Färdtjänsten
i Stockholms län.
Vi skulle nu ringa till den vanliga beställningscentralen minst
50 minuter i förväg om det gällde en fritidsresa
och ett annat telefonnummer om det gällde en förskoleresa,
vi får inte i förväg veta vilket taxibolag som kommer,
vi anade att antalet bakåtvända bilbarnstolar drastiskt
skulle minskas, att chaufförerna inte skulle kunna montera
stolarna och inte heller vara intresserade av dessa körningar
då de inte ges extra betalt för det. Dessutom skulle
resorna samplaneras vilket skulle bli en besvärande situation
för alla inblandade.
Det har under några år funnits ett nätverk med
ett tiotal synskadade föräldrar inom Stockholms län
som inte varit speciellt aktivt i någon intressepolitisk fråga.
De föreslagna förändringarna inom färdtjänsten
berörde dock oss starkt och vi kände att vi kraftfullt
behövde agera. Vi upprättade snabbt en mailinglista som
många anslöt sig till genom snöbollseffekten. På
listan informerade vi varandra om vad som var på gång,
inträffade händelser vid resor samt diskuterade hur vi
skulle agera i frågan.
Vi har även haft stöd och hjälp av ansvarig ombudsman
på distriktets kansli - även om själva nätverksarbetet
som sådant stött på motstånd.
Vi har träffat politiker och tjänstemän från
Färdtjänstförvaltningen för diskussion där
vi framförde vår oro som senare visade sig besannas!
Vi har skickat pressmeddelanden till media samt fått komma
till tals både i radio och tidningar vid flera tillfällen.
Media har även följt upp hur det nya avtalet fungerat.
Vi har också träffat Landstingets ansvarige för
att barnperspektivet beaktas i Landstingets olika beslut.
Resultatet av vårt arbete har hitintills blivit många
fler aktiva i nätverket, att hotet om samplanering dragits
tillbaka samt att ett taxibolag som köpt in bakåtvända
bilbarnstolar, som inte är godkända att monteras just
bakåtvänt över en viss vikt hos det åkande
barnet, inte får köra längre. Även ett uppföljningsmöte
med tjänstemän från Färdtjänstförvaltningen
är inbokat.
Men det är mycket kvar att förändra innan det är
en situation som är jämförbar med vad den var före
första februari.
Personligen tror jag att SRF på alla nivåer har mycket
att vinna på nätverksarbete i specifika frågor.
Då kan man agera snabbt vid förändringar. Arbetet
blir mer dynamiskt och mer målinriktat för dem som deltar.
Deltagarna driver och utför själva arbetet med ett överblickbart
mål i fokus. Man får både ett ansvar och en uppgift
vilket både stärker självkänslan och det personliga
engagemanget. Fler aktiverar sig då man vet att jag får
arbeta med det som engagerar mig och man inte blir nedtyngd, och
kanske också avskräckt, av annat arbete som man för
stunden inte mäktar med eller inte har något intresse
av.
Självklart kan inte styrelsearbetet avskaffas och kanslipersonal
inte göras sysslolösa, men mycket är att vinna på
aktivt nätverksarbete utfört av engagerade medlemmar.
Men för att detta ska vara möjligt måste SRF dels
bli mer tillåtande för sådant arbete och dels tillhandahålla
ekonomiskt och administrativt stöd vid behov.
MARIE-LOUISE JUNGELIN
nätverket för synskadade föräldrar i Stockholms
län
Intensiv vecka i Norge
Med EU-pengar och Urban Fernquist som reseledare
for nio personer från SRF till Norge för att studera
deras rehabilitering och arbetsmarknad för synskadade.
Norsk Blindeforbund (NBF) hade ett fullspäckat program från
4 till 8 februari. Vi inledde med en kopp kaffe hos NBF och slutade
veckan med att skynda oss ut från kvällens matställe
då brandlarmet ljöd. Mellan det första kaffet och
brandlarmet hann vi lära oss mycket om vår broderorganisation
och Norge.
Rehabiliteringsresurserna för synskadade är huvudsakligen
koncentrerade till tre ställen. Större delen av tisdagen
tillbringade vi på Huseby Kompetansesenter som tar emot barn,
ungdomar, personer i arbetsför ålder och äldre,
som är i behov av rehabilitering på grund av sin medfödda
eller förvärvade synskada.
Huseby producerar även läromedel för synskadade
och för personer med läs- och skrivsvårigheter.
Huvuddelen av talböcker läses in i egna studios. Genom
automatisering av kopiering och distribution har man uppnått
stor kapacitet.
Rehabiliteringscentret Tambartun, Trondheim, tar emot barn. Detta
center har vi inte besökt, men det vore intressant för
att göra bilden fullständig.
NBF:s invandrargrupp bjöd på middag, ett långt
bord med glada middagsgäster från många länder.
Det var en trevlig stund med erfarenhetsutbyte.
Hurdal rehabiliteringssenter som ägs av NBF, har rehabkurser
på rullande schema. Dessa kurser finansieras av NAV (Norges
Arbets- och Välfärdstjänst), som är en sammanslagning
av arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst.
Hurdal har synpedagoger, anpassningslärare, optiker och pedagoger
i data. Hurdal tar emot personer i arbetsför ålder och
äldre.
Kursgården är vackert belägen vid Hurdalsjön.
De har även andra aktiviteter som rekreation, barn- och familjeläger.
Hurdal hade satsat mycket på att göra den fysiska miljön
tillgänglig på ett praktiskt och smakfullt sätt.
På NAV fick vi en genomgång av motsvarigheten till
svenska arbetsförmedlingens rehabilitering för synskadade,
AF-rehab-Syn. I Norge jobbar för närvarande nio personer
med rehabilitering av personer som har eller fått synskada
och är i arbetsför ålder.
Rehabiliteringen är mycket olik den svenska. Den är mer
centraliserad än hos oss. Sammanslagningen av arbetsförmedling,
försäkringskassa och socialtjänst till NAV gav ett
mycket positivt intryck även om resurserna där som här
är knappa.
Norge har inga syncentraler.
Hjälpmedel är i regel gratis och fås på hjälpmedelscentralen
i det fylke man bor i. Hjälpmedelscentralerna har synpedagog
som förskriver hjälpmedlen. En del fylker har infört
"brukerpass" vilket innebär att brukare som väl
känner sina behov och hjälpmedel kan efter rekvisition
från sin synpedagog få köpa hjälpmedlen från
en extern leverantör i stället för att få dem
via hjälpmedelscentralen.
På torsdagseftermiddagen besökte vi företaget Media
LT som är verksamt inom IT-branschen. De arbetade med produktutveckling
och forskningsprojekt i samarbete med institutioner och företag.
Vi fick också genomgång av två projekt i Blindesprodukter
regi. Det ena var ett projekt för att skapa innehållsrika
och lärande sommarjobb för ungdomar på gymnasienivå.
Det andra var ett arbetsmarknadsprojekt som finansierades med medel
från NAV och syftade till att utbilda och hitta arbete för
synskadade.
Reflexionen efter några dygn är att jag saknar syncentralerna
och att ögonläkarna inte har "naturlig" kontakt
med synrehabiliteringen som det är med vårt remissförfarande
här hemma.
Rehabkurserna gav ett väl genomtänkt koncept. Mot bakgrund
av Norges geografiska förutsättningar kan rehabiliteringen
på några få ställen vara det optimala.
Arbetslösheten är mycket låg i Norge, cirka 1,6
procent, trots det är det få synskadade som har arbete,
cirka 20 - 30 procent.
ROLAND GUSTAFSON
Arbete är viktigast
Arbete och egen försörjning är
en central fråga för synskadade. I Norden och Europa
har SRF ett starkt samarbete som utvecklas och tar nya initiativ
på detta område.
Våra organisationer i de nordiska länderna samarbetar
i NSK, Nordiska Samarbetskommittén. Denna höll möte
på Almåsa konferensanläggning den 20-22 februari.
De två första dagarna ägnades åt arbete och
arbetsmarknad. Drygt 20 representanter för alla fem länderna
jämförde erfarenheter och situation i respektive land.
Det finns skillnader men fler likheter. Arbetsgivarnas låga
tilltro till synskadade och myndigheternas dåliga stöd
för att vi ska få arbete är starka gemensamma problem.
Vi konstaterade att vi, trots mångårigt hårt arbete
och våra länders politik och program för detta,
står och stampar med hälften eller mindre av antalet
synskadade i arbete. Island avviker med att 63 procent har arbete,
men i övrigt är bilden dyster. I länderna upplever
man att synskadade har sviktande tilltro till möjligheterna
till arbete. De som kommer in i stödåtgärder fastnar
lätt där eller i a-kassa eller sjukersättning.
Flera förslag lades fram: skriva till nordiska rådet
om kvotlagstiftning, nordisk föräldrakonferens om bättre
stöd till barn och ungdomar, bättre utbyte mellan länderna
av erfarenheter och bättre stöd för eget företagande.
Dessa och andra förslag ska bearbetas av en gemensam arbetsgrupp.
EBU:s, Europeiska Blindunionens, kommission för arbete, yrkesutbildning
och rehabilitering är vårt samarbetsorgan i Europa. Ulrika
Norelius, SRF, är ordförande i denna under tiden 2007-2011.
SRF ska därmed hålla i kommissionens arbete. Den består
av representanter från åtta andra länder i Europa
från England till Kazakstan.
Den 22-24 februari hölls det första mötet på
Almåsa. EBU har fastställt en plan för arbetet inom
alla områden för de kommande fyra åren och kommissionen
har ansvar för arbete och rehabilitering.
Det finns två huvudlinjer i arbetet, dels att påverka
EU och andra europeiska organ och dels att stödja medlemsländernas
organisationer i det nationella arbetet. Utbytet av erfarenheter
och kunskap är en mycket viktig del i arbetet.
Det centrala temat för arbetet är att bekämpa diskriminering
och utestängning från arbetslivet samt att få staterna
att ta större ansvar och ge bättre stöd till synskadade
för att få utbildning och arbete. En central fråga
är att påverka arbetsgivarnas attityder och fördomar
mot synskadade. Trots stora olikheter mellan länderna är
många erfarenheter likartade och vi kan enas om frågor
som vi måste driva: Bättre yrkesrehabilitering som kräver
bättre utbildning av personal. Kvotering för arbete för
funktionshindrade.
Huvudlinjen är att synskadade ska kunna söka och få
vilket arbete man vill och få stöd för det, men
det ska också finnas särskilda arbetsplatser där
man kan träna och utveckla sig för att gå ut i annat
arbete.
STIG ERIKSSON
Bildtext: EBU:s kommission för arbete, yrkesutbildning och
rehabilitering samlades på Almåsa den 24-25 februari.
Från vänster står Larissa Cherkasova, Ryssland,
Volodymyr Lyutikov, Ukraina, Baibulat Aubakirov, Kazakhstan, Imelda
Fernandez, Spanien, Milan Stosic, Serbien, Erwin Denninghaus, Tyskland,
Fred Reid, Storbritannien, Ulrika Norelius, Sverige, Unn Ljöner-Hagen,
Norge och Mokrane Boussaid, EBU-kontoret Frankrike.
Tillgänglig teater i Göteborg
Stadsteatern i Göteborg har gjort sitt yttersta
för att öppna dörrarna för alla göteborgare.
För tre år sedan startade de projektet "På
vid Gavel".
Teatern har vidgat begreppet tillgänglighet och gjort det till
en självklarhet.
- I vårt uppdrag ingår att vi ska vara en teater för
alla. Då gäller det att hitta vägar och verktyg
som gör att vi kan leva upp till det, säger Ulrika Sonn,
marknadschef på Göteborgs stadsteater.
De började med att göra en total genomlysning av teatern
utifrån olika funktionsnedsättningar. Alla på teatern
involverades i arbetet oavsett om man arbetade framför, bakom
eller på scen. Och så skaffade de sig samarbetspartners
utanför teatern i form av olika intresseorganisationer, skolor
och sakkunniga. Unga Synskadade var en av dem som gav råd
och kom med idéer.
- Det var teatern som kontaktade oss och ville ha med oss i arbetet.
Det kändes väldigt roligt och de hade en stark drivkraft
själva i detta, säger Victoria Öjefors, ordförande
i US.
Förutom att utbilda personalen och göra anpassningar av
den kulturhistoriska fastigheten så har teatern byggt om sin
hemsida, tagit fram nya trycksaker och läst in programblad.
Det ska vara lätt att hitta och ta till sig informationen.
För det är viktigt att nå den enskilde individen.
- Är du hörsel- eller synskadad ska du inte behöva
gå genom någon organisation för att komma till
teatern. Du ska kunna boka dina biljetter själv, säger
Ulrika Sonn.
Alla föreställningar syntolkas ett antal gånger
per säsong. Och teatern har också reserverat vissa platser
för dem som önskar sitta långt fram i salongen vid
syntolkning. Dessutom får man träffa skådespelarna
innan föreställningen. De har en genomgång av pjäsen
och berättar vad som kommer att ske på olika platser
på scenen.
- Det är ett väldigt bra grepp och gör att man får
en större förståelse för pjäsen och vad
som händer på scen. Dessutom tycker jag att syntolkarna
som används håller hög kvalitet. De övertolkar
inte, säger Victoria Öjefors.
Arbetet på stadsteatern pågår på flera plan.
Mycket har gjorts, en hel del återstår. Som att sänka
bardisken och kassorna i entréhallen så att man kan
beställa sittande. Vissa ledstänger ska förlängas
och det ska till kontrastmarkeringar både på stora glasytor
och i flera trappor. Nu gäller det att fortsätta arbetet
de påbörjat.
Pengar till projektet har kommit från Västra Götalandsregionen,
Göteborgs stad och Statens kulturråd. Och marknadschef
Ulrika Sonn påpekar att de anpassningar och förändringar
som gjorts inte bara underlättar för människor med
funktionshinder.
- Förr eller senare får många av oss sämre
syn, hörsel eller rörelseförmåga. De förändringar
vi gjort på teatern gynnar alla våra besökare.
GERD ERIKSSON
Bildtext: Kontrastmarkeringar har gjorts på stora glasdörrar
i Göteborgs stadsteater.
INSÄNT
Sörmlänningar hindras
rehabilitering av styrelseledamot
Om man tillhör organisationens högsta
skikt, har man inte då ett särskilt ansvar för att
främja och ta till vara synskadades intressen? Ändå
har en av våra högsta ledare hindrat synskadade från
att få fortsätta en påbörjad rehabilitering!
Roland Gustafsson, vald till förbundsstyrelsen av kongressen
2006 och 1:e vice ordförande tillika chef för syncentralen
i Eskilstuna, har faktiskt stoppat möjligheterna för synskadade
inom Sörmlands läns landsting att genomgå rehabilitering
vid rehabiliteringskurserna för synskadade på Hagabergs
folkhögskola!
Vid två tillfällen under hösten 2007 skrev jag till
chefen för syncentralen i Sörmland för att få
ett svar på detta, men han har inte svarat. Därför
skrev jag till Nämnden för handikapp och habilitering
för att höra om detta var ett beslut från politikerna.
Svaret jag fick var klargörande, enligt nämnden finns
inte några hinder för synskadade att gå på
rehabiliteringskurs på Hagaberg. Uttryckt på följande
sätt: "Nämnden för Handikapp och Habilitering
anser att rehabiliteringskurser för personer med synskada är
angeläget och vill därför, genom att ha en utbildning
på Åsa folkhögskola, även skapa förutsättningar
för personer med synskada, bosatta i Sörmland att knyta
sociala kontakter med andra i liknande situation som bor i närheten
och där förutsättningar finns för fortsatt social
utbyte. Dessutom skulle en kurs på Åsa folkhögskola
ge möjligheter för personer som av olika skäl inte
vill/kan övernatta att delta i kursen som externatelev. Utöver
detta kommer det sannolikt att även fortsättningsvis vara
av intresse att anlita folkhögskolor som är specialiserade
på kurser för personer med synskada."
Eftersom Åsa inte förfogar över speciallärare
(synpedagoger och anpassningslärare som finns på Hagaberg)
planerade man att sådan personal tillfälligtvis skulle
flytta från syncentralen i Eskilstuna till Åsa för
att tjänstgöra. Vilket skulle innebära att synskadade
inte kan tas emot på syncentralen i samma omfattning.
Det är således på eget initiativ som Roland Gustafsson
har beslutat att synskadade inte får komma till rehabilitering
på Hagaberg. Någon kurs på Åsa folkhögskola
har det heller inte blivit.
Att vara utsedd av SRF-kongressen till en av organisationens högsta
poster innebär ett särskilt ansvar gentemot oss medlemmar
och alla andra synskadade i landet. Det kan säkert vara svårt
att leda en rehabiliteringsverksamhet som en syncentras är,
i en snål ekonomisk miljö. Det kanske leder till att
man snarare ser till landstingets intressen än till synskadades.
Det känns tragiskt att Roland med den position han har, inte
bättre kunnat förvalta det förtroende Synskadades
Riksförbunds kongress och medlemmar visat honom.
Min förhoppning är emellertid att Roland använder
sig av sina möjligheter och ger synskadade möjlighet till
rehabilitering på Hagaberg och dessutom verkar för att
öka dessa möjligheter istället för att begränsa
dem!
GUNNAR SANDSTRÖM
KURSLEDARE HAGABERGS FOLKHÖGSKOLA
Svar: Sörmlänningar
får god rehabilitering
Syncentralen i Sörmland har köpt platser
på rehabiliteringskurser vid Hagabergs Folkhögskola under
många år och till många brukares belåtenhet.
Det har handlat om ett fåtal personer per år. Och de
har gått en eller ett par veckor på kurs.
Det ekonomiska utrymmet för dessa kurser är cirka 12 kursveckor
per år. Det betyder att till exempel sex brukare kan gå
två veckor var. Det är alltså en liten del av den
rehabilitering som Syncentralen i Sörmland genomför. Veckokurser
är ett komplement till de insatser som ges på syncentralen.
År 2006 föddes idén att skapa förutsättningar
för och genomföra rehabiliteringskurser inom det egna
länet. Det finns flera goda skäl. Kontinuitet i rehabiliteringsprocessen,
kortare resväg till kurorten, möjlighet att ha med externatelever,
skapa sociala nätverk mellan sörmländska brukare,
lägre kostnader.
Åsa Folkhögskola har gott renommé när det
gäller att ha besökare med funktionsnedsättningar.
Den är till och med så bra att SRF har genomfört
otaliga kurser och möten där genom åren. Det var
en hårsmån ifrån att ledarhundsförarkurserna
hamnade där.
Idén om att genomföra kurserna i samarbete med Åsa
Folkhögskola är väl förankrad i syncentralens
personalgrupp, verksamhets- och förvaltningsledning.
Folkhögskolorna som bedriver rehabilitering för synskadade
har delat in landet emellan sig och skulle Sörmland följa
den indelningen skulle kurserna läggas på Kristinehamns
Folkhögskola.
Vi vet att elevantalet på folkhögskolornas rehabiliteringskurser
minskar och dessutom har medborgarnas levnadsvanor ändrats
sedan rehabiliteringskursernas blomstringstid.
Det kanske måste tänkas nya tankar även på
Hagaberg precis om vi gör i Landstinget Sörmland.
Under våren kommer en kurs att genomföras på Åsa
Folkhögskola samtidigt som verksamheten på syncentralen
pågår parallellt och i det närmaste med full verksamhet
då endast en eller ett par medarbetare finns på Åsa
vid varje pass.
Det är vår förhoppning att kunna genomföra
minst en kurs ytterligare under året. Att genomföra kurser
i egen regi ger förutom de fördelar jag nämnt ovan
också utrymme för några fler kursdeltagare per
år.
Behovet av en ökad kvalitet i rehabiliteringen är stort
och den kommer bland annat att innebära att vi liksom Syncentralen
i Stockholm kommer att genomföra fler aktiviteter för
brukarna i grupper. Det kan innebära att veckokurser i internatform
inte alls finns med i rehabiliteringsprocessen i en framtid. Vi
ska även väga in resultaten från ett projekt i utvecklingen
av rehabiliteringsprocessen.
Att som jag vara synskadad och SRF-medlem är förmodligen
till gagn för våra brukare. Att vara förste vice
ordförande i SRF är inget motsatsförhållande
till chefsuppdraget utan en styrka som ger ett väl genomlyst
perspektiv på de behov, problem och möjligheter som finns
för personer med synskada.
ROLAND GUSTAFSSON
chef för Syncentralen i Sörmland
Nej till specialskola för synskadade barn
Regeringen föreslår att utvidga skollagen,
från och med den första juli 2008, så att även
synskadade ska kunna skickas till specialskola. Jag välkomnar
inte detta förslag!
Det är med smärta jag minns hur jag som 7-åring
sändes till Tomtebodaskolan i Solna. Jag grät stora tårar
varenda gång min mamma, pappa och syskon lämnade mig
vid grinden efter veckoslut och lov. Saknaden efter kamraterna på
gatan hemma i Hofors var minst lika stor. 1986 upphörde Tomteboda
som internat för synskadade barn, ett beslut som många
av oss inom synskaderörelsen välkomnade!
Jag bara undrar: Varför ska barn med en funktionsnedsättning
tvingas resa hemifrån för att få gå i skolan?
Jag tycker det är alla barns rättighet att få gå
i skolan i sin hemkommun, trots en funktionsnedsättning. Med
regeringens förslag till lagändring minskar dessa möjligheter.
I stället borde regeringen se till att bygga upp en form av
specialteam som ger landets kommuner en rimlig chans att ta emot
elever med en funktionsnedsättning.
Låt hjälpen komma till barnen. Göm inte undan barn,
som inte tillhör normen, på institutioner.
LENA HÖJDEVALL
Mjölby
Du som vill skriva en insändare
Skriv gärna insändare och svar på
insändare till Perspektiv. Du får vara anonym i tidningen
men redaktionen vill ha ditt namn och din e-postadress eller telefonnummer.
Tänk på att inte skriva allt för långa insändare!
Skicka era insändare till e-post srfperspektiv@srfriks.org
eller till SRF Perspektiv, 122 88 Enskede.
REDAKTIONEN
LEDIGA JOBB
Ombudsman sökes
till US Väst och US Göteborg
Riksorganisationen Unga Synskadade (US), består
av ungdomar med synnedsättningar i åldern 12 - 30 år.
Till vårt kansli i Göteborg söker vi en vikarierande
politisk ombudsman på halvtid i minst åtta månader.
Arbetsuppgifter: Politiskt påverkansarbete, utredningar, omvärldsbevakning,
opinionsbildning, ansvara för styrelseadministrationen med
mera.
Exempel på kvalifikationer: Lägst gymnasieutbildning.
God datorvana. Kunna uttrycka dig väl i tal och skrift. Erfarenhet
av och eget föreningsengagemang, är meriterande! Egen
synnedsättning är en förutsättning och du bör
vara i US medlemsålder.
Tillträde: snarast men senast 1 maj.
Lön: Fast månadslön.
Ansökan: Din ansökan med personligt brev, CV, eventuellt
arbetsprov och referenser vill vi, i första hand ha via e-post
till rekrytering@vast.ungasyn.se eller med vanlig post till Unga
Synskadade Väst, Lokattsbacken 50, 426 74 V Frölunda.
Sista ansökningsdag är den 13 april.
För mer information: Kontakta arbetsledare Alireza G Alipour,
tel 0709-14 44 82, alireza@ungasynskadade.se eller Elvira Kivi,
tel 0704-23 06 30, ombudsman@ vast.ungasyn.se Se vidare www.vast.ungasyn.se
Kristna Syskonbandet fyller 100 år
I år fyller Kristna Synskadades förening,
Syskonbandet, 100 år. Det ska firas vid årsmötet
i Stockholm i början av juni. Alla är välkomna till
de offentliga mötena, till exempel mötet i missionshuset
på Skansen på nationaldagen eller jubileumsgudstjänsten
i S:t Clara kyrka den 7 juni.
Gunnar Wennberg hette en man som blev synskadad då han var
16 år och bekännande kristen strax efter det. Synskadan
tvingade honom att sluta sina gymnasiestudier, men den fick honom
inte att ge upp. Han lärde sig snabbt punktskrift och läste
vad han kom över. Han funderade mycket på vad Gud ville
med hans liv och om han nu verkligen kunde uträtta något.
Men så kom tanken på en förening. Gunnar var intresserad
av att få "andlig litteratur" på punktskrift.
Han läste flitigt De blindas veckoblad, men fann inga sådana
artiklar där. Dock satte han in ett upprop i tidningen, där
han frågade om fler kände som han. Det fanns det! I juni
1908 träffades en liten skara troende vid De Blindas förenings
årsmöte. De beslöt att bilda Syskonbandet, De blindas
kristliga förening. Gunnar Wennberg valdes till ordförande.
Redan efter ett år kunde föreningen ge ut första
numret av punktskriftstidningen, Syskonbandet, som fortfarande kommer
ut varje månad.
Gunnar Wennberg var en man som var trogen sin uppgift, att sprida
kunskapen om Guds kärlek till andra synskadade. Han var ofta
ute på resor för Syskonbandets räkning, och han
var duktig på att få fart på andra. Han var ordförande
för föreningen i 40 år. Redaktör var han ännu
lite längre, fram till 1952, då Gösta Bryngelson
och sedan Lars-Ove Arnesson tog över. I dag görs tidningen
av anställda vid föreningens kansli. 1964 började
tidningen läsas in på band. Idag finns även en storstilsversion.
Två saker har alltid varit viktiga för föreningen.
Det första är att föreningen är ekumenisk, det
vill säga alla kristna, oavsett samfund är välkomna.
Nu höjer nog ingen på ögonbrynen för det, men
1908 var det ovanligt.
Det andra är att det är en förening av och för
synskadade. Seende får gärna vara stödjande medlemmar,
men de har inte rösträtt, om de inte sitter i styrelsen.
Men regeln är att synskadade alltid ska vara i majoritet i
styrelsen. Likaså ska ordförande vara synskadad.
KERSTIN ARNESSON
Fotnoter:
1 Kristna Synskadades förening har sitt kansli på Gotlandsgatan
i Stockholm. Vill du veta mer finns en hemsida med adress: www.syskonbandet.org
2 Lagom till jubileet kommer en speciell minnesskrift att ges ut
som berättar mer om vad som hänt under de 100 åren.
Tanken är att den ska finnas i svartskrift, på punkt
och inläst på cd.
SRF INFORMATION
Skriv motioner och nominera till kongressen
Kom ihåg att skriva motioner och att nominera
kandidater till förbundsstyrelsen till höstens SRF-kongress.
Den sker den 16-19 oktober på konferensanläggningen Aronsborg
utanför Bålsta.
Motionerna kan skrivas av enskilda röstberättigade medlemmar,
lokalföreningar och distrikt. Man skriver kort vad man vill
förändra och varför. Motionen avslutas med en eller
flera att-satser där man talar om vad man vill att kongressen
eller förbundsstyrelsen ska säga ja till. Det är
också viktigt att komma ihåg att kongressen och förbundsstyrelsen
bara kan besluta om sådant som SRF själv kan bestämma
om till exempel sitt eget arbete för en speciell fråga
i samhället. Motionen ska förstås också undertecknas
av den eller dem som står bakom den. Skriv så kort och
konkret som möjligt och om bara ett ämne i samma
motion.
Motionerna skickas via e-post registrator@srfriks.org eller via
vanlig post SRF, 122 88 Enskede. Märk kuvertet "Kongressmotion".
Sista dag för inlämning av motioner är den 30 april.
Nominera ledamöter till förbundsstyrelsen gör du
till valberedningen. Den vill ha in förslag på förbundsordförande,
styrelseledamöter och ledamöter till granskningsutskottet.
Den ni nominerar ska alltid vara tillfrågad.
Nomineringen ska ske innan den 30 april 2006. Nomineringen kan göras
på mejl, telefon, svart, punkt eller kassett.
Kontaktuppgifter till valberedningen:
Agneta Elfving, sammankallande, Tulpangatan 5, 703 53 Örebro,
tel 019-25 25 49, e-post agneta.elfving@home.se
Elisabeth Bodén, Ringvägen 17 B, 881 40 Sollefteå,
tel 0620-176 59, e-post elisabeth.boden@swipnet.se
Harry Jansson, Drottning Kristinas väg 21, 662 30 Åmål,
tel 0532 141 33
Fredrik H Larsson, Lingvägen 177, 3 tr, 123 59 Farsta, tel
08-605 99 93,
mobil 070-396 31 35, e-post fredrik@shia.se
Margareta Pettersson, Potatisvägen 1, 961 48 Boden, tel 0921-727
71, e-post margareta.b.pettersson@telia.com
Anita Svenningsson, Lasarettsgatan 3 A, 553 18 Jönköping,
tel 036-30 78 50, mobil 070-555 62 28, e-post anita.svenningsson@telia.com
Simon Tiensuu, Hemmansvägen 7, 244 66 Furulund, tel 046-73
84 86, e-post simon.tiensuu@skane.se
Nya informationsmaterial från SRF
Nya faktablad i serien SRF-service:
Bruksanvisning för SVT:s programtablå
Stöd till synskadade egenföretagare
Stöd till synskadade som är anställda (ersätter
Stöd för dig som är anställd, 2006).
Stöd till synskadade som är arbetslösa (ersätter
Stöd för dig som är arbetslös och söker
arbete, 2006).
Materialen finns i svartskrift, punktskrift och Daisy.
Beställ hos SRF Kontorsservice, tel 08-39 90 00, kontorsservice@srfriks.org
eller ladda ner från http://www.srfriks.org/infomat/srfservice/srf-service.htm
Lyckad temahelg på Medlefors folkhögskola
SRF Norrbotten och SRF Västerbotten anordnade
den 2-3 februari 2008 en temahelg på Medlefors folkhögskola.
Målgruppen var synskadade med ytterligare funktionsnedsättningar.
Även enbart synskadade var givetvis också välkomna.
Helgen började med att Anita Wallberg pratade om kost, motion
samt hälsa. God hälsa är olika för varje individ.
Hon talade också om kostens betydelse för att vi ska
må bra. Det är viktigt att äta varierad kost, frukt
och grönsaker. Snabba kolhydrater till exempel socker och vitt
mjöl bör undvikas. Motion är viktigt för en
god hälsa. Det går att träna på olika sätt
hemma. Det är bara fantasin som sätter gränser. Exempel
på bra motion är stavgång och simning. Stavgång
går även att utföra om man sitter i rullstol. Stavarna
bör vara kortare.
Efter en diskussion om kost, motion och hälsa informerade
Gurli Våglund om FSDB. Sveriges dövblindas förening.
Gurli berättade att föreningen är på väg
att bli en två-plansorganisation med lokalföreningar
och riksförbund. FSDB ordnar olika aktivitetskurser. Det är
inte nödvändigt att vara döv eller blind för
att gå med i föreningen.
På eftermiddagen höll psykolog Annalena Pejok en mycket
intressant och uppskattad föreläsning i ämnet "finn
dig själv". Annalena frågade oss om vi kände
till förra årets julklapp som visade sig vara en GPS.
Den användes som metafor för att hitta vägen i livet.
Annalena berättade också att vi har nio grundkänslor
att förhålla oss till. Sedan vi diskuterat ämnet
avslutades dagen med middag och trubadurunderhållning.
På söndagen ställde vi landstingspolitiker, kommunpolitiker
och riksdagspolitiker mot väggen. Ämnet var att nå
framgång i påverkansarbete.
Lärare Katarina Köhler undervisade oss mycket skickligt.
Vi uppmuntrades till att skriva debattartiklar och insändare.
Det är viktigt att vara föreningsaktiv för att kunna
påverka politiker och tjänstemän.
Två politiker från landstinget i Västerbotten medverkade.
De representerade även handikappnämnden och folkhälsorådet.
Hälso- och sjukvårdsfrågor samt hjälpmedelsfrågor
diskuterades. Politikerna gav oss inga tillfredställande svar
men lovade att framföra våra synpunkter.
Vid utvärderingen av kurshelgen var alla positiva. Det framkom
önskemål om en liknande helg nästa år.
ANITA MÄKI
Strålande sammankomst i snöiga Storvik
Den 2-3 februari anordnades i region CWUX en kulturhelg
på Västerbergs Folkhögskola i Storvik. Vi blev 10
deltagare, 8 synskadade och 2 ledsagare. I gruppen skrivare deltog
2 personer och i tovningsgruppen 6 personer och med en anhörig
ledsagare i varje grupp.
Medan snön föll ymnigt utanför fönstren fick
vi i tovargruppen prova på att tova, sammanfoga ull genom
bearbetning i varmt såpvatten. Vi fick varsin påse med
olika färgad ull och vi gjorde smyckekulor, grytlappar, skålar,
sittunderlag eller tavlor. Utifrån vår fantasi fick
vi arbeta under ledning av två fantastiskt kunniga och trevliga
ledare.
Trevliga, trots tokiga, tossiga tovningsledare, tittade, talade,
tröstade
Tysta tankar tyds, tolkas tovas tills tavlan tycks
tiptop. Trådar trasslas tillsammans, tills tätt tyg tillverkats.
I skrivargruppen hade kursledaren lagt upp ett ambitiöst program
med olika skrivövningar. Hon gav oss mycket inspiration. Upplägget
var bra med roliga övningar. Kursen var mycket givande och
stimulerande.
Seriösa skrivare samlades separat, sättandes sina skriftliga
sentenser samman som sammanhang. Skrivarna sammanbinder separata
små sentenser som stora sammanbundna skrivelser. Sjödelius
skriver sitsens särskilda sorgliga slitage. Sundquists sambo
skildrar skeenden som svunnit. Stigs sorgliga sakrala slut. Särskild
skolmössa sätter sig som små sinnesbilder.
Under lördagskvällen samlades båda grupperna och
en av kursdeltagarna, Lena Sjödelius, höll i ett pass
på en timme. Vi fick prova på dans som konstform. Det
var både rörelser som vi skapade själva och givna
rörelser. Musiken varierade från stillsam klassisk musik
till snabba rytmiska toner.
Senkvällen samlades samtliga, samkväm, smaskens, som statyer
sätter skaparen sin särskilda särart. Steg, steg,
samlas som sammanlänkande snurrande, så skööönt!
Strålande sammankomst.
Helgen var en upplevelse både för kropp och knopp, en
rolig helg som vi deltagare önskar en fortsättning på.
En förhoppning är också att flera nästa gång
nappar på inbjudan och provar på något nytt. Inga
kunskaper krävdes och var och en fick fritt utlopp för
sin fantasi utan krav.
Sammanställt av kursdeltagarnas anteckningar:
KRISTINA OLSSON
SRF Gävleborg
Påminnelse om resa till Tyskland
SRF Norrköping arrangerar genom Monica och
Werner Ericsson den 23-30 augusti en resa till Stade i Tyskland
Stade är en gammal stad med svenska anor. Vill du uppleva svensk
historia i en gemytlig tysk stad, göra utflykt på floden
Elbe, besöka Hamburg eller Bremen då är resan en
önskedröm för dig. Vi åker i egen buss.
Pris: cirka 6 000 kronor för del i dubbelrum, enkelrumstillägg
100 kronor/natt
Priset inkludera | ![[Bild] SRF logotyp](BILDER/Srflogo.gif)