Mål för synskadades rehabilitering

Definition av rehabilitering:
Individens lärande och träning för att öka sin förmåga, såväl socialt, psykologiskt och praktiskt, för att minska svårigheterna som följer av funktionsnedsättningen.
   Det är viktigt att fastställa mål för rehabiliteringen. Det gör det möjligt för en person att veta vad han/hon kan kräva, och gör det möjligt följa upp och utvärdera verksamheten.

Mål för rehabilitering är:
- att göra det möjligt för personen att acceptera och införliva synskadan i sin identitet så att han/hon känner sig trygg i sin livssituation,
- att utveckla sin förmåga att så långt som möjligt minska konsekvenserna av synskadan.

Målet är alltså att individen ska lära sig att leva med sin funktionsnedsättning och träna de färdigheter som hon/han behöver kunna. Färdigheter kan förbättras med tekniska hjälpmedel, och träning med hjälpmedel är därför en viktig del av rehabiliteringen. Vilka färdigheter en person behöver kunna och vilken träning som krävs är beroende av en rad faktorer, som varierar från person till person. Det handlar om grad och art av funktionsnedsättning, familjesituation, ålder, yrke, intressen mm. Personliga förhållanden ändras också över tid, och vid större förändringar kan det behövas en ny rehabiliteringsperiod.
   I detta sammanhang kan SRF:s rehabiliterande roll inte nog understrykas. Vägledande för vilket konkret innehåll rehabiliteringen ska ha är att en person skall uppnå självständighet, aktivitet och självförverkligande. För personer med grava funktionsnedsättningar utöver synskadan, t ex en allvarlig skada i rörelseorganen bör självständighet tolkas som eget självbestämmande. Dvs ett självständighetsmål inom rehabiliteringen, som strävar efter att en person på egen hand ska kunna utföra något, blir för en person som också är rörelsehindrad att kunna bestämma och hantera sin situation exempelvis genom en personlig assistent. En funktionsnedsättning har konsekvenser av både psykologisk och praktisk natur för individen, familjen och vännerna. Den psykologiska påfrestningen är ofta mycket stor och självkänslan påverkas negativt.

Syftet med rehabiliteringen ska således vara att en person med synskada ska:
- veta vilka rehabiliteringsinsatser, hjälpmedel och samhällsservice som han/hon kan få tillgång till,
- känna sig trygg i sin identitet som synskadad,
- våga delta i samhällslivet och där utöva sina intressen,
- lära sig att hantera och skapa sociala relationer,
- kunna behålla och utveckla rörlighet och fysisk styrka,
- kunna förflytta sig på egen hand i känd inom- och utomhusmiljö,
- kunna förflytta sig till en adress på okänd ort,
- lära sig att hantera ett läs- och skrivspråk,
- kunna sköta sina inköp och hushållsarbete,
- kunna sköta sin personliga hygien och klädvård,
- lära sig hantera vardagsteknik (t ex telefon, bankomat, hemelektronik),
- hantera och kontrollera pengar och andra betalningsmedel
- lära sig hantera personliga hjälpmedel,
- kunna utöva sina fritidsintressen,
- kunna utöva sin huvudsysselsättning, som arbete, studier etc.

Samtliga dessa färdigheter krävs för att en individ ska kunna leva ett självständigt och aktivt liv och fungera som en fullvärdig medborgare i samhället.
   Det är oerhört viktigt att den konstlade uppdelning som finns i dag mellan vad som brukar kallas medicinsk rehabilitering, arbetslivsinriktad rehabilitering, basrehabilitering osv suddas ut.
   I dag är det finansieringen och utföraren som till stor del avgör vilken slag av rehabilitering som avses. Ur individens synpunkt är frågan naturligtvis ointressant vad en insats kallas av samhället. Om jag har ont i ryggen och genom sjukgymnastik blir bra, kvittar det lika om jag erhållit medicinsk rehabilitering eller arbetslivsinriktad rehabilitering.
   Om särskilda medel ska tillföras för arbetslivsinriktad rehabilitering ska målet i den individuella rehabiliteringsplanen vara avgörande för vilken slag av rehabilitering som är aktuell. Om målet är att återgå till arbete, ska hela rehabiliteringsplanens innehåll anses vara arbetslivsinriktad.

Mars 2000