Rehabilitering/habilitering

När vi helt eller delvis förlorar synen behöver vi individuellt utformat stöd för att kompensera, ersätta eller undanröja de hinder som synskadan medför. Stöd behövs också, när vi som synskadade hamnar i förändrade livssituationer. Det individuella stödet måste kompletteras med möten med andra synskadade samt deltagande av hela familjen. Att vara barn, kvinna eller man, studerande eller yrkesverksam kräver insatser utifrån dessa specifika behov.

En helhetssyn måste eftersträvas. Detta förutsätter upprättande av individuella planer, som ska innehålla mål och behov av insatser och resurser, vilka måste utarbetas i samråd med den berörda. Planerna ska regelbundet utvärderas.

Det sociala stödet genom kuratorer/konsulenter och psykologer måste utvecklas för att tillförsäkra adekvat hjälp i kris och ge stöd till personlig utveckling och självförtroende som grund för rehabilitering/habilitering.

Behovet av habilitering och rehabilitering måste betraktas som en grundläggande rättighet. Detta medför ett politiskt ansvar, som måste tas oberoende av vem som utför insatserna. Vi ser gärna en utveckling som innebär att såväl kostnader för åtgärder som för nödvändiga hjälpmedel läggs in i socialförsäkringssystemet. Ingen avgift ska tas ut av den enskilde.

Vi synskadade kan ha särskilt stor nytta av nya produkter och tjänster som utvecklas. Dessa kan minska klyftan i levnadsvillkor mellan oss och andra människor. Nyttomotivet måste därför ligga till grund för samhällets hjälpmedelspolitik. Vi accepterar inte att samhällets snäva ekonomiska prioriteringar, eller den enskildes egen ekonomi, får sätta gränser för vår delaktighet i samhället.

Den offentliga sektorn måste aktivt verka för att ny kunskap tas till vara och garantera produktion av hjälpmedel. Utvecklingen av enkla hjälpmedel får inte hamna i skuggan av mer avancerad teknik.