Policydokument antaget av
förbundsstyrelsen 13-14 juni 2005

Så här vill vi resa

Att ha nedsatt syn eller att helt sakna synförmåga innebär bland annat att det kan vara svårt med orientering, särskilt i främmande miljöer, och att ta del av information. Dessa svårigheter är många gånger påtagliga när vi ska resa och ta oss till olika platser.
Problemen beskrivs oftast som praktiska tillgänglighetsfrågor, men man måste även beakta individuella skillnader att ta sig fram på egen hand samt dagens stressiga trafikmiljö. Vi hävdar att man måste se dessa faktorer - tillgänglighetskrav, individuella förutsättningar, behov av personlig service, flera funktionshinder, extra koncentrationskrav (handikapprelaterad stress) - som en helhet.
Den enskildes förutsättningar att kunna resa självständigt kan därför skifta från tillfälle till tillfälle.
Därför är valet för oss inte så enkelt - färdtjänst eller kollektiva färdmedel. Att välja alternativet att promenera, ta cykeln eller den egna bilen, saknas oftast för oss. Några av oss behöver därför alltid åka färdtjänst, några av oss kan ofta åka kollektivt, men behöver färdtjänsten då vi ska till en ny plats eller då vi behöver "spara energi" under resandet.

Det måste betraktas som en mänsklig rättighet att kunna förflytta sig tryggt, säkert och effektivt. Det handlar om att kunna vara delaktig i samhällslivet. För att detta ska bli möjligt krävs:

En fjärrtrafik som innefattar:

• En personlig service till och från transportmedlet samt vid byte mellan olika transportmedel eller bolag.
• Ett informationssystem som är tillgängligt även för oss synskadade.
• Ett lättillgängligt system för biljettinköp, där prisdiskriminering undanröjs bl.a. på grund av otillgänglighet. Personlig service, talande biljettautomater, direktköp av biljett på tåget, biljettlöst system via telefon/internetbeställning, är sådana exempel.
• Rutiner som möjliggör för ledarhundsförare att kunna resa obehindrat.

En kollektivtrafik som innefattar:

• Möjlighet till personlig service.
• Tillgänglig information, bl a med automatiska linje-, destinations- och hållplatsutrop.
• Orienteringssystem och genomtänkt design på färdmedel, terminaler, hållplatser och perronger som underlättar tillgänglighet, användbarhet och garanterar säkerhet.
• Rutiner som möjliggör för ledarhundsförare att kunna resa obehindrat.

En färdtjänst som innefattar:

• Tillgång dygnet runt.
• En garanti för att kunna passa tider.
• En förbeställningstid, vid resa av kollektiv karaktär, som ej överstiger en timme.
• Möjlighet till spontant resande, där väntetiden ej överstiger framkörningstiden.
• Rätt till medföljande ledsagare, även för behov utöver själva resan samt utan extra kostnad.
• Rätt att ta med medresenärer till en kostnad som ej överstiger motsvarande kollektiva taxor.
• Ett obegränsat resande.
• Ett system för egenavgifter som baseras på resans karaktär. En avgift motsvarande kollektivtaxa/månadskort då resan sker med kollektiva förtecken. En avgift motsvarande den statliga bilersättningen då resan motsvarar behovet av egen bil eller spontanåkande.
• Rutiner som möjliggör för ledarhundsförare att kunna resa obehindrat.
• En rätt att överklaga beslut angående tillståndsgivning.
• Tillsyn via särskild statlig myndighet.

En Riksfärdtjänst som innefattar:

• En kostnadsersättning för dem som måste resa på ett dyrare sätt än övriga medborgare.
• Ett statligt huvudmannaskap.
• Avgifter som fastställs av staten.
  

För att uppnå ovanstående krävs:

• En trafikpolitik som garanterar allas rätt till resande.
• Lagreglerad upphandling som ställer tillgänglighets- och användbarhetskrav.
• En färdtjänstlag med en portalparagraf som definierar vad färdtjänst är och vad syftet med den är samt de aspekter som ska tillmätas betydelse för att kvalitén ska anses vara i enlighet med vad resenärer har rätt att fordra.
• En politisk vilja att tillgodose våra behov.

Sidans topp   .   Tillbaka   .   Åter huvudsida