Stödet till synskadade barn och ungdomar i förskola och skola på väg att raseras?

Till
statsråden för Utbildningsdepartementet

Synskadade barn är få till antalet men deras behov är stora och komplexa. Det krävs lång erfarenhet och kunskap om synskadans konsekvenser för att förstå hur stödet bäst ska ges. För att behålla en spetskompetens krävs att man möter barnet i sin vardagsmiljö och kan diskutera problem och åtgärder med de som finns nära barnet. Det specialpedagogiska stöd som kommunerna kan erhålla från Specialpedagogiska institutet är en nödvändig del för att barn med synskador och barn med ytterligare funktionshinder ska klara sin skolsituation.

Vi kan konstatera att punktskriftskunnandet hos barn med grav synskada är på väg att försämras.

Barn generellt kommer i kontakt med det skrivna ordet före skolåldern eftersom skriftspråket finns överallt runt omkring oss. Synskadade barn får möta skriftspråket (punkskrift) alldeles för sent, dvs först när de börjar skolan. Kompetensen hos dem som ska stödja barnet är i regel för låg. Barnen måste redan i förskoleåldern bli introducerade i punktskrift för att inte försenas i sin läsutveckling. Tillgången till "literacy" dvs tala, skriva och läsa är en demokratifråga och detta måste också gälla synskadade barn.
Vad görs för att punktskriftsläsaren ska få en likvärdig utbildning, dvs få lära sig läsa och skriva i den ålder de faktiskt skulle kunna om de fick adekvat undervisning av personer med kompetens för uppgiften?

Ett utvidgat uppdrag för Specialpedagaogiska institutet utan högre anslag och med ett kraftigt underskott i årets budget får negativa konsekvenser för dem det berör. Anställningsstopp råder och stora pensionsavgångar främst bland rådgivarna är att vänta. Rådgivarna utgör basen tillsammans med resurscentren i verksamheten, de som ska ge kommunerna råd och stöd när de får ett barn med funktionshinder.
Från att ha varit drygt 60 rådgivare med särskilt kompetens om barn med synskada, finns idag ett 40-tal kvar. Tjänster återbesätts inte! Vad kommer att bli kvar av den kvalificerade kompetens som funnits och vilket stöd kommer de att hinna ge? Vad kommer att hända med den tvärvetenskapliga kompetens som finns inom resurscenter syn?

SRF var oroliga för att det utvidgade uppdrag som den nya myndigheten fick skulle leda till en försämring av stödet till synskadade barn. Dåvarande skolministern Ingegerd Wärnersson lovade att stödet till synskadade barn och ungdomar inte skulle försämras. Vår oro har besannats. Hela grunden för intregrerad undervisning riskerar att vittra sönder om inte basfunktionerna för synskadade elevers skolgång klaras av.

Från aktiv till passiv organisation!

I den tidigare myndigheten för specialpedagogiskt stöd sökte rådgivarna upp förskolor och skolor, förde en dialog och gav råd och stöd. De släppte aldrig elev och personal och var särskilt aktiva inför varje stadie- och skolbyte. För både elev och föräldrar var det ett ovärderligt stöd. Nu ska kommunerna söka upp rådgivarna. Specialpedagogiska institutets målsättning är att alla kommuner ska känna till deras verksamhet, men vilken nytta har det för läraren som möter den synskadade eleven?

Idag får vi samtal från lärare som är upprörda och önskar att rådgivarna vore mer aktiva i sina kontakter med dem. De uppger att det är svårt att veta vad de ska fråga efter när de inte har kunskap om funktionshindret.

Föräldrar är förtvivlade när de ser sina barn komma efter i skolarbetet. "Vi föräldrar orkar inte processa mot att vi inte får det stöd vi behöver till våra barn, det är tungt nog att hålla sig ovanför vattenytan." Med en krympande verksamhet inom Specialpedagogiska institutet läggs ett större ansvar på föräldrarna att vara informationsbärare och kravställare på kommuner vars främsta uppgift är att få en budget i balans.

SRF anser att Specialpedagogiska institutet måste få ett större ansvar för ett riktat stöd till den personal som undervisar synskadade barn i förskola och skola.

Den tidigare myndigheten gav också stöd till familjer med synskadade barn. Stödet försvann när Specialpedagogiska institutet bildades. Habilitering är landstingets ansvar men de hade inte någon upparbetad organisation för att klara detta. Socialstyrelsens kartläggning av barn- och ungdomshabiliteringen (2003) visar att personalen anser att det finns oklarheter när det gäller ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommun.

Vi vill också framhålla att det inte räcker med den förstärkning av rättssäkerheten som föreslås av skollagskommittén. Den kommer inte att förändra det stora ansvar som föräldrar med synskadade barn i dag får ta för barnens skolgång. Möjligheten att överklaga ett åtgärdsprogram är inte tillräckligt. Om föräldrar anser att t ex Specialpedagogiska institutet behöver delta i utredning om särskilt stöd, ska rektor vara skyldig att konsultera dem. Om skolans beslut om stödåtgärder inte har tagit hänsyn till institutets bedömning måste beslutet gå att få prövat.

Vi är allvarligt oroade över att den högt specialiserade och tvärvetenskapliga kompetens som funnits inom Specialpedagogiska institutets olika delar är på väg att försvinna. En skola som inkluderar synskadade barn behöver ett starkt statligt stöd.

Med vänlig hälsning

SYNSKADADES RIKSFÖRBUND

Lennart Nolte
Förbundsordförande

Sidans topp   .   Tillbaka   .   Åter huvudsida