Nedskärning i smyg

När staten avsade sig ansvaret för psykvården fanns ingen som automatiskt trädde till. Patienterna lämnades vind för våg.
Samma sak hände när staten avsade sig ansvaret för synskadade barn.

År 2001 avsade sig staten ansvaret för att synskadade barn fick det stöd de teoretisk sett har rätt till. Då avskaffades den gamla myndigheten SIH och istället trädde det nya Specialpedagogiska institutet till.
Medan SIH hade agerat rådgivare till både föräldrar, förskola och skola ända från barnets födelse skulle Specialpedagogiska institutet bara ge råd åt förskola/skola. Resurserna skars samtidigt ner såtillvida att institutet fick ansvar för många nya handikappgrupper och vuxna utan att för den skull få mer pengar.
Istället förklarade staten att kommuner och landsting skulle ta ansvaret. Kommunerna skulle anställa experter på synskadade barn, och dessutom fanns ju syncentralerna dit man kan gå och prova ut hjälpmedel om man har skadat synen.

Efter bara några månader visade det sig att det inte gick så lätt som staten hade trott.
För det första var det få kommuner som förstod att de hade fått något ansvar. Stora kommuner som Göteborg och Västerås hade ännu ett år efter överlämnandet inte utpekat några personer som ansvariga. En bidragande orsak kan mycket väl vara att det inte är så många som har utbildning på barn och synskador och att dessa inte kan räcka till alla kommuner. Men den troligaste orsaken är att få kommuner anser sig ha råd med nya ansvar till de de redan har.
För det andra var det få syncentraler som tyckte sig ha resurser att ta på sig nya arbetsuppgifter. De allra flesta av syncentralernas kunder/-patienter är äldre som behöver förstoringshjälpmedel. Få syncentraler har tidigare mött spädbarn som behöver läras att leka eller föräldrar som behöver få råd om hur de ska sköta småbarn med grava synskador. Och få syncentraler har pengar att anställa någon som vet hur man gör detta.

Det kanske inte minsta problemet är att nyblivna föräldrar till barn med synskador numera inte sätts i kontakt med varandra och därför inte kan tala om för varandra hur man gör. Tidigare var det en av SIH-konsulenternas normala rutiner att förmedla kontakter till SRF:s föräldragrupper. Idag finns ingen som har den uppgiften på de flesta håll. År 1991 förmedlades 66 sådana kontakter, år 2001 bara åtta.
Hos Specialpedagogiska Institutet vill man gärna lugna oss och framhålla att de naturligtvis inte kan lämna barnen utan hjälp - men samtidigt vet vi att institutet har överskridit sin budget med 15 miljoner och antagligen måste skära ner sina åtaganden om det inte får extrapengar. Var 6:e rådgivare med specialistkompetens på synskador har försvunnit på några få år. Stora pensionsavgångar kommer att ske inom de närmaste åren och anställningsstopp råder inom institutet. Vi ser inget slut på dräneringen av kompetensen!

De föräldrar vi har kontakt med kan vittna om att allt har blivit mycket mer tungjobbat för dem sedan det statliga ansvaret försvann. Och det är ändå föräldrar med vana och med kontakter med andra föräldrar - de nya har vi aldrig mött.
- SIH-konsulenten fungerade som en advokat för oss, som en av våra kontaktföräldrar uttryckte det. Några syncentraler i landet, och några kommuner - företrädesvis större och resursstarkare - har efter två år börjat bygga upp en ersättning och gör ett bra jobb. Men det är en minoritet.

Man tycker att staten efter erfarenheten med psykvårdsreformen borde veta bättre än att släppa iväg ett ansvar utan att kontrollera att det tas emot. Man tycker att det borde vara en självklarhet i all förvaltning att man inte släpper ett ansvar innan man har kollat att någon annan tar det. Men det kanske aldrig har ansetts som viktigt?
Kanske regering och riksdag släppte ansvaret både för psyksjuka och för synskadade barn bara för att det kostade och var besvärligt? Kanske det inte spelade någon roll för dem om någon annan tog det eller inte? Kanske de litade på att de för egen del skulle kunna utnyttja privata lösningar om det drabbade dem? Man vill ju inte gärna misstänka sådant om folk, men nu har samma sak hänt flera gånger och man börjar ana ett mönster.
Ytterligare ett fall som har drabbat oss var när AMS släppte ansvaret för rehabilitering av gravt synskadade i arbetsför ålder i början av 90-talet. Det sades då att det också skulle kunna läggas på landstingens syncentraler - som alltså mest sysslar med förstoringshjälpmedel för patienter med makuladegeneration - med lätt insedda resultat. Eftersom den nya patient-gruppen är så sällsynt visste man inte riktigt vad man skulle göra med den. Under tiden försvann den kompetenta personalen på AMS ut i ingenting.
Fortfarande efter tio år finns ingen kompetent rehabilitering för dem som får en svårare synskada, som alltså fyller på gruppen långtidssjuk-skrivna med något hundratal personer per år istället för att komma tillbaka i jobb.

Omorganiseringar är inte alltid av ondo, men det finns åtminstone ett krav man kan ställa på dem.
Den som fattar beslut om omorganisering måste se till att den som blir tilldelad ett ansvar
· accepterar och tar på sig det,
· har kompetens och
· resurser att klara av det.
Finns inte denna förutsättning är det bättre att man använder ett annat ord än omorganisering.
Nedskärning i smyg.

Lennart Nolte
förbundsordförande