Mångfald - that's me

Efter alla mina år av kontakter (oftast högst ofrivilliga sådana) med div myndigheter, bistånsbedömmare, vårdpersoner och experter har jag kommit fram till att jag inte ska bli arg utan se det surealistiskt vackra hos dessa personer och deras regler.

Mitt färskaste exempel är arbetsförmedlingen.
Dit gick jag en tidig vårdag 2002 för att skriva in mig. När jag äntligen kom fram till en handläggare blev hon helt ställd.
- Vad gör du här? Jag blev lite förvånad över frågan - typ vad trodde hon; att jag ville shoppa kläder, dricka kaffe men snäll och väluppfostrad som jag är, svarade jag att jag ville skriva in mig som arbetssökande. Men det ville inte hon. Jag skulle nämligen till af-rehab. - De kan hjälpa dig, för vi vet inte hur... när det liksom är lite speciellt.

Speciella jag skrev alltså in mig på af rehab. Där sa de också att jag vat speciell - blind, invandrare och så...

Jag förstod nu verkligen hur speciell jag var och att jag bara genom allt mitt annorlunda vållade en del problem.
Frågan var nämligen om jag var mer blatte och alltså borde tillhöra den kvoten eller de blindas. Det utreddes och jag var mest blind och blev kvar på rehab.

När jag 3 månader senare fick jobb blev det knas.
Alla handläggare var på semester. Inga hjälpmedel alltså. Pga schysst arbetsgivare kunde jag arbeta hemma de 5! första veckorna.

Förra året, efter 3 och ett halvt års jobb var det dags igen.

Arbetsförmedlaren sa att det kunde bli svårt. Jättesvårt.
"Men till skillnad från många bosnier pratar du ju ganska bra svenska" försökte han uppmuntrande.
Jag är från Polen. Lackade ur lite först men tänkte sen att: vad fan. flexibel, stresstålig ambitiös är klart viktigar än etnisk bakgrund. Trodde jag.

- Kulturen, sa arbetsförmedlaren - Jo alltså, det är viktigt att du visar att du har kulturkompetens annars blir det svårt.
Ok, jag var varit skitfull på midsommar, tokhånglat till Gyllene tider - högst ofrivilligt (musikvalet alltså) och letar jag lite i minnet kan jag nog första värsen på du gamla du fria. Hoppas det funkar; tänkte jag, gick hem och hörde inget från arbetsförmedlaren på 10 månader.

Tills nu har jag gått på a-kassa, letat jobb och pluggat kvällskurser. Grymt viktigt med kompetensutveckling nämligen.

I fredags ringde han mig. Min arbetsförmedlare. Han var lite bekymrad. Min a-kassa tar slut i höst och vad ska jag då göra, undrade han. Gjorde jag med. frågade om han hade nåt jobb.
Nej, men kanske aktivitetsgaranti.
- Det viktigaste för oss nu är att du kommer i daglig sysselsättning, gärna någonting som du är bra på och som något sånär matchar din kompetens.
Sweet tyckte jag och frågade vad den gick ut på.
- T.ex. att måla staket, svarade han gravallvaligt.

Fine, som 35-årig blind blattebrud, med ett cv lika långt som Anna Karenina, inser jag att jag kanske inte är arbetsgivarnas våta dröm men... Jag kan bara hoppas att de vars staket jag i framtiden ska måla fattar hur viktigt det är att jag får göra det.

Medan jag målar kan jag också trösta mig med att jag är bra på att uttrycka mig i tal och skrift (har alltid undrat vilka fler sätt som finns).

Dessutom är jag övertygad om att mina högskolepåäng och språkkunskaper kommer att tillvaratas, på ett eller annat sätt.

To bee continued
/Shakti Slawomirska