”Den enes bröd, den andres död”

I DN debatt den 5 mars får vi veta att Moderaterna tänker lägga om sin politik. Detta efter att ha låtit Riksdagens utredningstjänst analysera partiets tidigare skattesänkarpolitik. Ledorden är nu stabilitet, tillväxt och trygghet - men för vem, Fredrik Reinfeldt?

Efter en självkritisk granskning vill du, Fredrik, gå ifrån en skattepolitik som skulle missgynna kvinnor, fattiga och diskriminerade förmögenhets- och gåvoskattebetalare.
Du skriver vidare, ”Vi vill nu sänka skatten för att öka människors möjligheter att styra över sina liv och att den enes frihet och självbestämmande är lika mycket värd som den andres”. Jag har svårt att få ihop det resonemanget med förslagen att sänka skatterna för dem som är lyckligt lottade att ha ett arbete och låta dem arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade få stå för notan.

Bland människor med synskador i yrkesverksam ålder har endast 46% arbete.
En attitydundersökning, utförd av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, visar att bara 11% av arbetsgivarna kunde tänka sig anställa en synskadad person. Samhällets stödresurser för synskadade - som försöker kämpa sig tillbaka/ut på arbetsmarknaden - har urholkats väsentligt under senare år.
Tror du Fredrik att dessa arbetsvilliga, eller dem som av hälsoskäl inte klarar dagens pressade arbetsliv, känner frihet och oberoende genom att få sina inkomster sänkta? Synskadades genomsnittliga inkomst är, enligt en SCB-undersökning, 17 000 kr mindre än befolkningen i stort. Arbetslöshet och låga förtidspensioner bidrar nog i hög grad till detta.

”Aktiva åtgärder och utbildning bör prioriteras framför passivt bidragsberoende” säger du också. Det kan jag hålla med om - men det hade varit intressant att få läsa din strategi för detta, t.ex. för gruppen synskadade som idag står utanför arbetslivet?
Jag tycker också att du kunde be riksdagens utredningstjänst att analysera begreppet ”passivt bidragsberoende”. Det vore värdefullt att få veta vad du menar med begreppet. Ingår synskadade som av attityd- eller hälsoskäl idag står utanför arbetslivet? Kan man måhända finna brister i samhällets stöd till den enskilde och arbetslivets utsortering av människor.

Kommande helg ska Moderaternas lokala företrädare träffas på en rikskonferens i Linköping. Bl a kommer ett internt handikappseminarium att arrangeras kring temat ”kommunernas ansvar och rättighetslagstiftning”.
Man kan förmoda att dessa lokala företrädare då kommer att ”agera kraftfullt mot onödiga utgifter, slöseri och byråkrati i kommunerna”. Detta utrymme vill de istället använda till kommunala skattesänkningar. Men vi, Fredrik Reinfeldt, som kämpar mot en allt mer försämrad färdtjänst, svårigheter att få ledsagarservice och annat stöd för att klara vårt vardagsliv, någon som läser vår post när vi vill och med bibehållen integritet, inskränkta hjälpmedelsbudgetar, tror inte på ideologin ”sänkta skatter - förbättrad service”.
Nej, det är bl a vi som får stå för er tänkta avgiftsfinansieringspolitik.

Varför har vi inom handikapprörelsen kämpat för rättighetslagstiftning? Jo, därför att vi som individer med funktionshinder hör till de kanske allra mest utsatta ute i kommunerna - med omfattande och långvarig erfarenhet av att vara mer föremål för lokal prövning och godtycke ju mindre rätt genom lagstiftning vi har. Våra intressen hör långtifrån till dem som står starka på den kommunala arenan.
Med sänkta inkomster och höjda avgifter, når man ingen frihet och lycka!

Ska Moderaterna öka trovärdigheten inför nästa val så kan ni inte bara flytta över tidigare orättvisor till nya grupper - från dem som har jobb till de arbetslösa/sjuka/förtidspensionerade.
För du menar väl inte att Moderaterna vill nå frihet och självbestämmande bara för vissa, genom att straffa ut dem som har störst behov av samhällets stöd för att kunna leva ett anständigt liv.

Urban Fernquist
Politisk sekreterare
Synskadades Riksförbund