Att resa fritt - en mänsklig rättighet

I och med att färdtjänstlagen kom 1997 (1997:736) så blev det signalen till en rad försämringar för de färdtjänstberoende i en rad kommuner. Färdtjänst betraktas nu som kollektivtrafik. För de ansvariga innebär detta att personlig service är utesluten, anpassning efter den resandes behov är omöjligt men priserna kan gärna avvika uppåt från kollektivtrafiken på orten.

Vi synskadade är i behov av färdtjänst där den seende kan orientera sig själv och gå, cykla, åka moped, bil eller liknande. I den allt hårdare trafiken, dessutom med färre övergångsställen, så hänvisas vi till att ta oss fram på egen hand med risk för liv och hälsa. Jag hade hoppats att den nyss avslutade färdtjänstutredningen (N 2002:15) skulle ge oss en möjlighet att med hjälp av färdtjänstslagen resa fritt såsom andra medborgare. Tyvärr så blev det inte så utan utredaren vill ge fortsatt lagstöd för kommunerna att begränsa vår rörelsefrihet.

Jag hävdar att detta är ett brott mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. I artikel tretton första stycket står:

”1. Envar har rätt att inom varje stats gränser fritt förflytta sig”.

I artikel 29 kan vi läsa:

”2. Vid utövandet av sina fri- och rättigheter må envar underkastas endast sådana inskränkningar, som blivit fastställda i lag i uteslutande syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras fri- och rättigheter samt för att tillgodose det demokratiska samhällets rättmätiga krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd.”

Vem kan hävda att färdtjänstlagen uppfyller något av villkoren i FN-deklarationen och ger rätt till begränsningar i våra möjligheter att röra oss i samhället?

Utredaren hävdar att det saknas kunskap om de ekonomiska konsekvenserna av ett fritt resande. Sanningen är den att flertalet av landets kommuner av ekonomiska skäl valt att låta resenärerna få fritt antal resor. Då slipper man de byråkratiska merkostnaderna att administrera vilka som ka resa när. Dock har bland annat två av landets större kommuner, Stockholm och Göteborg, valt att begränsa antalet resor för de färdtjänstberättigade. I övriga kommuner finns en rad andra restriktioner i samband med resandet för att begränsa resandet. Man får inte resa vilka tider på dygnet som helst, man måste beställa ibland långt iförväg, och man måste samåka, med följd att man inte vet när man kommer fram till målet eller när man blir hämtad för hemresa.

Jonas Love Almqvist (1793-1865) skrev i boken ”Ormus och Ariman” redan 1839 om en klåfingrig byråkrati. Färdtjänst var visserligen ett okänt begrepp , men visst är likheterna slående!

”Men då I begiven eder åstad på gatorna, kan det icke vara eder efterlåtet att gå på vilka gator som helst, enär sådant skulle störa allmän ordning, efter månge av eder kunde på en gång få det infallet att beträda samma gränd, så att ingen komme fram.
Likväl, och på det ingen må lida inskränkning i friheten, tillstädjes envar att en gång om året, skattskrivningstiden, uppgiva vilken gata han under kommande året önskar välja åt sig för att på den färdas till torget, och vilken annan för att gå till hamnen, vilken tredje till apoteket: ävensom han då bör angiva de vänner, han under året vill besöka, jämte gatan han, för att komma till varje av vännerna, önskar gå; varefter Vi vele låta Oss ansökningarna föredragas och efter gottfinnande fastställa varje persons gatugång för året.”

Jag kan inte se dessa restriktioner i färdtjänsten som annat än byråkratisk klåfingrighet. Man har inte lyckats med fakta belägga att det ger minskade kostnader. Jag kan ta två exempel från min egen hemkommun Eksjö. Vid övergången till det nya centraliserade samåkningssystemet på Höglandet hänvisades till bättre ekonomi. Efter två månader med det nya systemet förväntas kostnaden, enligt socialnämndens arbetsutskott i mars i år, stiga från 1 630 000 kr till 5 130 000 kr på årsbasis.
Dessutom konstaterar arbetsutskottet att omläggningen, trots de rejält ökade kostnaderna, inte lett till en bättre färdtjänst. Tvärtom är kötiderna längre, resor utförs inte riktigt och patienter kommer inte i tid.
I samband med omläggningen förlorade färdtjänstresenärerna i Eksjö möjligheten att resa mellan kl. 24.00 - 06.00. Begränsningen motiverades med för höga kostnader. Jag lät undersöka hur många resor som under året före omläggningen företagits i färdtjänsten den aktuella tiden. Det var inalles femton (15) resor!

Det är väl bra om man kan vara sparsam med offentliga medel. Se då till att det faktiskt är sparsamhet och inte förutfattade meningar som ligger till grund för besluten. En färdtjänstlag som tillåter inskränkningar i våra möjligheter att förflytta oss, kränker våra mänskliga rättigheter och strider mot FN:s deklaration om mänsklig rättigheter. Jag uppmanar regeringen att inte låta utredningens förslag ligga till grund för en ändrad färdtjänstlag i detta avseende!

Kenneth Jägsander
ledamot i förbundsstyrelsen i Synskadades Riksförbund
samt vice ordförande i SRF Jönköpings län