Stelbenta färdtjänstregler begränsar mitt barns liv

Klockan är fyra. Så snabbt du kan avslutar du dagens jobb och ropar "vi ses!" till arbetskompisarna medan du småspringer mot dörren. Du är lite sen som vanligt och ditt barn ska hämtas på fritids om knappt en timme. Har man kommit överens med en åttaåring om att man ska komma klockan fem så är det inget annat som gäller. Dessutom är det lite extra stressigt ikväll eftersom han har judoträning klockan halvsju. middagsmaten förberedde du igår så ni ska nog hinna, om bara tunnelbanan och pendeltåget kommer i tid.

Känner du igen dig? Det är väl på det här sättet som vi pusslar allihop, alla vi som lever ensamma tillsammans med våra barn. Vi lever för att planera, känns det som ibland, när vi istället borde planera för att leva. Det är långa arbetsdagar, långa resvägar, barnens fritidsaktiviteter, läxor, gympakläder, hushållsarbete - och så de där underbara, lyckliga stunderna med allvarliga samtal, skratt, gråt och sång. Och så får vi stressmage och kalla händer.

Låt mig lägga ännu en aspekt på livet som människa, mamma och yrkeskvinna, nämligen ett funktionshinder. Min synskada gör att mitt vardagspussel innehåller en massa extra bitar som bör hamna på rätt plats om jag ska kunna leva ungefär samma liv som andra. Mitt funktionshinder är ganska opraktiskt eftersom det innebär att en massa saker tar för lång tid - och jag har inte fler timmar på dygnet än du har. när jag går vägen till fritids kommer jag på att mjölken är slut. Jag vet ungefär hur man går till den lilla Ica-butiken men inte precis var ingången finns. Det blir till att leta i fem minuter innan jag hör någon som går in och på det sättet förstår vart jag ska gå. Sedan tar det ytterligare fem minuter innan jag får hjälp med att hämta 1 liter mellanmjölk. Till sist blir det till att vimsa en stund innan jag har hittat tillbaka till gångvägen igen. Att köpa mjölk tog en kvart. Under tiden har du hoppat av din cykel, köpt din mjölk och hunnit cykla hela vägen upp till fritids.

Nej, tyvärr. Jag är inte heller mer stresstålig än du, och mitt tålamod med trassligheter är inte ett dugg större än ditt. Tvärtom blir jag ibland hysterisk över hur lång tid allting tar. Sch! men ibland får jag lust att sträcka ut käppen och fälla en av er lyckliga cyklister som susar fram mot era barn, jag vill göra det i ren och skär avundsjuka.

Men färdtjänsten då? frågar du kanske, om det är så att du har minsta koll på blinda människors liv. Jodå, svarar jag, den finns och den är väldigt bra att ha till hands: den är oumbärlig. Samtidigt är den mitt största gissel och mitt absolut största stressmoment.

Vi går tillbaka till slutet på den där arbetsdagen och placerar mig i samma scenario som du: Jag säger "vi ses!" till kompisarna, springer ut, tar på mig jackan i farten, och börjar, vänta, vänta, vänta… När en timme har gått står jag fortfarande kvar utanför jobbet. Ingen färdtjänstbil har kommit. Mitt barn väntar på mig, klockan är fem. Personalen på fritids kommer att bli sur och jag förstår dem. Och hur ska vi hinna till judoträningen? När ska vi äta middag? Pusselbitarna passar inte alls ihop längre.

Jag får inte åka förbi skolan och hämta mitt barn eftersom (jo, det är sant) han är för stor för att jag ska få göra min hemresa via skolan! Det är bara förskolebarn man får hämta på väg hem från jobbet, enligt reglerna, så det får bli att gå hem från skolan, 1 kilometer = en kvart med en åttaåring: då kommer klockan att vara kvart över sex. Nej, det går inte! Vi hinner inte hem! Det blir ingen middag idag. Vi får åka direkt till judon från skolan, med en ny bil förstås - såna är reglerna: den bil jag åkte med får inte vänta, kan inte dirigeras om. Gode Gud, gör så att jag slipper bli samplanerad! Gör så att jag slipper ytterligare väntetider och omvägar som beror på att vi ska hämta och lämna någon annan som ska åt nästan samma håll.

Hur tänker du, politiker? Varför får jag inte hämta Linus på väg hem från jobbet? Mitt barn har som sagt 1 kilometer att gå från skolan och hem, och han ska dessutom gå över en helt obevakad, stor genomfartsled. Skulle du utsätta din 8-åring för det? Och om du mot förmodan skulle göra det så skulle du väl i alla fall vilja vara säker på att du är hemma när han kommer hem. Du skulle inte heller tycka om att veta att han fick stå en timme och vänta på dig utanför dörren till er lägenhet.

Och varför får mitt barn bara delta i 1 fritidsaktivitet i veckan? Fler resor än så blir jag inte beviljad för att göra saker med mitt barn. Det är inte acceptabelt att jag ska behöva förklara för min son att han måste välja mellan judon och scouterna på grund av att färdtjänstens regler begränsar inte bara mitt, utan även hans liv.

Och varför ska vi acceptera 2 timmars väntan på färdtjänst utanför judolokalen mitt i vintern. Vi hade bestämt att Linus kunde duscha när vi kom hem, medan jag gjorde iordning maten, så han var både svettig och iskall. Tur att killen som hade närbutiken bredvid lät oss komma in och värma oss medan jag ringde, stod i telefonkö och blev lovad bil efter bil som bara uteblev utan rimlig förklaring.

Även när jag åker ensam uppstår liknande situationer allt för ofta, naturligtvis stressande, jobbigt och omöjligt att planera för. Men när mitt barn blir drabbat blir hela systemet fullständigt oacceptabelt. Meningen med färdtjänsten är att den ska underlätta, inte begränsa, mitt och därmed även hans liv.

Vi är småbarnsföräldrar under en väldigt begränsad del av våra liv, och jag hoppas verkligen att det inte är vi som är till för regelverkets skull utan tvärtom. Jag kommer aldrig att acceptera att mitt barn blir lidande på grund av stelbent byråkrati och regler utan flexibilitet.

Eva Johansson