Den vita käppen måste fungera som trafikmärke

Inlägg i Riksdagen den 27.4.2006

Herr talman! Jag sitter ju inte i trafikutskottet, men jag tänkte ändå delta i den här debatten. Skälet är väl ganska uppenbart. Jag använder ju den vita käppen som har apostroferats här några gånger.
Som liten såg jag lite, nu ser jag ingenting. Men det betyder inte att jag är blind för situationen i världen, som jag brukar säga. Det gäller att hitta bra sätt att kompensera synskadan, och den vita käppen är ett alldeles utmärkt sätt att kompensera synskadan. Den är ett hjälpmedel som gör att man kan undvika hinder som finns där man ska gå. Däremot kan den inte hjälpa till att orientera, men den är utmärkt för att komma undan saker och ting.

Jag började använda den vita käppen 1984, så jag har använt den i 22 år vid det här laget. Jag borde ha använt den redan fem sex år tidigare, 1978 brukar jag säga. Det gjorde jag inte, därför att det är inte så självklart och enkelt att använda en vit käpp. Det betyder också att man drar på sig en hel del fördomar som finns om en person som har en vit käpp. Dessa slipper man om man inte har den. Det var en viktig del i en personlig utveckling att acceptera det egna handikappet och att stå ut med den stigmatisering som också följer med en sådan här tingest, därför att alternativet är värre. När man uppför sig på ett sätt som kanske inte är helt gängse får man andra misstankar om att det handlar om annat än nedsatt syn. Då kanske det trots allt är bättre att ta en del skräp.

Jag är väldigt glad över utskottets behandling av den motion som jag skrev ihop med Birgitta Ahlqvist.

Herr talman! Jag skulle vilja säga att detta är ett typiskt exempel på hur droppen urholkar stenen. Vad jag vet är det är fjärde som året som den här motionen väcks. Birgitta Ahlqvist har motionerat flera år, och den har ständigt blivit avslagen. De senaste två åren har jag varit med och motionerat också.

Ursprunget för hennes del var en synskadad man i Luleå som heter Sigge Poromaa som påpekade detta för henne. Det kommer naturligtvis från Synskadades Riksförbund. Förbundet var för övrigt apostroferat för en stund sedan, och jag kan avslöja att jag också tycker att det är ett bra förbund. Jag är bland annat själv ordförande i distriktsavdelningen i Stockholms och Gotlands län.

Herr talman! Ytterst handlar det om vilka värderingar man egentligen har. Vilka visioner ser man framför sig? Jag ser framför mig ett samhälle för alla där ”alla” faktiskt betyder alla, verkligen allihop. Det innebär ett samhälle där man ska kunna klara sig själv så gott det går även med ett gravt funktionshinder. Man ska inte behöva använda assistans eller personer som hjälper en i en normal trafiksituation.

Det är ganska viktigt att göra sig klar över den här sortens värderingar, för det är faktiskt dem man tror på. Om man inte tycker det, var finns då problemet? Då finns det ju inget problem. Då är det bara att plocka fram någon som ska hjälpa en överallt. Så ser inte jag på det.

Jag skulle vilja peka på effekten av den trafikpolitik som gäller på olika sätt. Man har en nollvision och en idé om väjningsplikt. Det tycker jag är bra visioner. Men när Vägverket och kommunerna inför detta får det en del effekter för oss som synskadade, och en del har väl inte varit avsedda.

Först och främst tänker man sig att införa cirkulationsplatser i stället för korsningar med trafiksignaler. Jag som synskadad vill ju höra när jag kan gå och när jag inte kan gå. För mig är det ett klart fall bakåt när det gäller min förmåga att klara mig själv. Jag vill ha ljus- och ljudreglerade övergångsställen och ingenting annat.

Samma sak rör ju begreppet övergångsställe som sådant. Från de traditionella övergångsställena har man övergått till att skapa någonting som man kallar för passager. Det är tämligen diffust från min synskadade synpunkt. Jag vet inte om jag är på trottoaren, om jag är på gatan, om jag är på passagen eller var jag befinner mig. Det här är ett oerhört fall bakåt. Det spelar ingen roll att man kan mobilisera trafikforskare i Lund som påstår att övergångsställen bara är en falsk säkerhet. För mig är det inte en falsk säkerhet. För mig innebär det åtminstone en viss grad av säkerhet.

Man har ändrat på systemet med kantstenar. I stället har man markeringsplattor. Det låter ju himla bra att man ska kunna känna de här markeringsplattorna i stället för kantstenarna som utmärker skillnaden på trottoar och annat. Men det fungerar inte så bra som man skulle kunna tänka sig, framför allt inte beroende på att vi har vinter i landet.

Vid den översyn som förhoppningsvis blir utfallet av tillkännagivandet tycker jag att den som gör översynen kan titta på den överenskommelse som finns mellan Synskadades Riksförbund och De Handikappades Riksförbund om hur man kan organisera övergångsställen på ett sätt som fungerar bra både för synskadade och för människor som sitter i rullstol. Det hela är mycket bra därför att den som sitter i rullstol har delvis en parallell situation med den person som framför en barnvagn.

Det finns ju partier som är väldigt förtjusta i cyklister, och det har de all rätt att vara. Men eftersom det finns någonting som heter väjningsplikt skulle jag uppskatta väldigt mycket om Vägverket kunde initiera en ordentlig kampanj som skulle förklara för Sveriges cyklister att väjningsplikten även gäller för cyklister. Det är inte laglöst land. Man får inte framföra en cykel hur som helst.

Ett annat problem är tysta fordon, och det är samma sak där. Det är sympatiskt, men tysta fordon är livsfarliga för mig.

Då kommer vi till själva cloun, herr talman: den vita käppen. Det är ju en internationell symbol sedan 1920-talet. Jag är nog lite mer offensiv än min partikamrat, därför att jag tycker att man borde se över lagstiftningen i det här fallet. I idén om väjningsplikt står det nämligen att man ska ha ögonkontakt, och eftersom jag som synskadad och vi andra synskadade inte kan ha ögonkontakt måste vi ha någonting som motsvarar det. Vi kan inte titta och vinka och därmed ge signalen: Ni måste se upp för oss!

Då skulle det vara himla bra om den vita käppen faktiskt kunde fungera som det tecken som behövs.

Jag är väldigt glad och hälsar med stor tillfredsställelse att man nu gör ett tillkännagivande till regeringen att man ska se över situationen för synskadade och att man ska förbättra situationen för synskadade. I grund och botten handlar det här återigen, herr talman, om idén om ett samhälle för alla. Det betyder för mig att om man har en nollvision så omfattar nollvisionen alla. Jag hoppas att det här riksdagsbeslutet, som jag hälsar med glädje, ska leda till att man så småningom lagfäster att den vita käppen är en signal som kommer att fungera som ett formellt stopptecken. Jag inser att även om man av principiella skäl har visat sin käpp så betyder det inte att man ska gå ut på gatan, men detta skulle vara ett oerhört fall framåt. Om så inte blir fallet, herr talman, tror jag nog att jag i min roll som riksdagsledamot kommer att fortsätta motionera, och förhoppningsvis kommer droppen att fortsätta urholka stenen så att vi når även det stadiet.

Kaj Nordquist