SRF:s och dess föregångares historia

Den första kända organiseringen i Sverige för människor med synskador var Föreningen De Blindas Väl i Stockholm den 23 februari 1885. Initiativtagare var Anna Wikström och Caroline von Rosen och syftet var kooperativt - föreningen skulle köpa in verktyg och råmaterial för blinda hantverkare och bidra till marknadsföringen av deras produkter. Både initiativtagare och stödjare tillhörde de välsituerade vilket kan vara en orsak att de oftast fattiga blinda hantverkarna kände sig en smula främmande för initiativet - även om initiativtagarna själva var synskadade. Organisationen fick begränsad genomslagskraft. Organisationen lever dock fortfarande kvar som en stödorganisation som finansierar många synskadeverksamheter.

Emellertid kan den - tillsammans med andra gryende folkrörelseorganisationer - ha inspirerat till De Blindas Förening, DBF, som bildades 25 mars 1889. Initiativtagare var korgmakaren Petter Erland Svenssion. Dess syfte var detsamma som De Blindas Väls samt dessutom att vara sjuk- och begravningskassa.

År 1902 startade DBF en kurs i korgmakeri för kvinnor, som så småningom resulterade i en verkstad. År 1903 upprättade föreningen en egen borstbindarverkstad och år 1912 övertogs en korgmakarverkstad som bildats på välgörenhetsinitiativ fyrtio år innan. Tillsammans sysselsatte dessa verkstäder ungefär 85 hantverkare, alla i Stockholm.

Ungefär samtidig startade organiserad försäljning av hantverksprodukter i egna butiker runt hela landet. Försäljningsargumentet var kvalitet - DBF vägrade på samma sätt som SRF idag att appellera till "tyck-synd-om-mentalitet". Kvalitetskontrollen var hård och målet var att erbjuda bättre produkter än alla andra.

Men redan tidigt togs initiativ till att bredda synskadades arbetsmarknad. År 1915 startade en maskinskrivningsbyrå. I början av tjugotalet började föreningen utbilda cigarettmakare som sedan fick arbete på Tobaksmonopolets fabriker. År 1945 bildades det som sedan skulle kallas AB Blifa, en kemisk-teknisk fabrik för tillverkning av bland annat tvättmedel.

Den första kampanjen för politiska mål som DBF organiserade var för pension. Idén kom upp vid ett nordiskt möte redan 1903 och styrelsen uppvaktade regelbundet regeringen i frågan. År 1929 samlade man en petition med 1300 medlemmar bakom, men först 1934 beslöt riksdagen om icke behovsprövad "blindhetsersättning" på 500 kr/år - något som sedan dess har utvecklats till allmän handikappersättning.

Att förbättra synskadades förmågor

Vid sidan av sin kooperativa verksamhet engagerade sig synskaderörelsen för att dess medlemmar skulle förbättra sina färdigheter att orientera sig i samhället.

År 1938 inleddes till exempel ett samarbete med Svenska Schäferhundklubben om att föda upp och utbilda ledarhundar, något som 1961 utvecklades till Hundskolan i Sollefteå.

Efter några tidsbegränsade försök under 20- och 30-talen inrättades år 1953 en försöksverksamhet med en konsulent i Gävleborgs län, en verksamhet som successivt spreds över landet. Denna konsulent drevs av DBF med pengar från skilda håll och hade till syfte att spåra upp synskadade människor och ge dem råd och stöd. Många gamla som DBS dittills inte hade haft någon kontakt med upptäcktes på detta sätt och kunde få tips av erfaret folk.

Året efter började DBF med kursverksamhete i käppteknik för nysynskadade, vilket utvecklades till mer allsidiga kurser 1957. Inte minst de synskadade som konsulenterna upptäckte fick här en möjlighet att lära sig leva utan syn. Verksamheten expanderade över landet i samarbete med folkhögskolor och så småningom med AMS. Så småningom tog folkhögskolorna och AMS över ansvaret, liksom även landstingen tog över ansvaret för synskaderehabiliteringen i allmänhet via syncentraler på 70-talet.

Att förbättra informationen

Produktion av böcker på punktskrift började på offentligt initiativ 1892 varpå DBF organiserade ett bibliotek från 1911. Radion blev förstås ett lyft för synskadade och DBF lyckades såvl driva igenom fri radiolicens för blinda som bidrag till radioapparater till mindre bemedlade medlemmar.

Men den fråga som engagerade DBF under stora delar av 40- och 50-talen var talboken, ursprungligen en amerikansk idé. Efter ett par kampanjer beviljade staten ett anslag till talboksutgivning 1955 och DBF satte igång att producera böcker på band och fick omedelbart en stämning från författarnas organisation på halsen. Så småningom, 1961, accepterade staten att betala deras royalties och slog fast i lag att DBF och biblioteken hade rätt att göra talböcker utan att fråga upphovsmannen om lov.

År 1965 startade DBF en kampanj för att också få dagstidningar på band, något bland andra länsbiblioteken anslöt sig till. Men inte förrän 1977 började tre dagstidningar produceras på bandkassett, och inte förrän 1987 när staten anslog pengar till verksamheten blev tidningar på ljud mer allmänt förekommande.

Organisationsutveckling

DBF bildades som en tämligen Stockholmsfixerad organisation, vilket ledde till att det var svårt att engagera sig i resten av landet. Självständiga blindorganisationer i Göteborg och Dalarna bildades på 20-talet som efter visst bråk slogs ihop med DBF. Under 60-talet började fler lokala kretsar att bildas, och 1977 ombildades DBF till Synskadades Riksförbund med ungefär 170 självständiga lokalföreningar och självständiga länsdistrikt. Inte minst för att det idag är kommuner och landsting som har störst ansvar för de frågor vi finner viktiga.

I slutet av 60-talet började DBF att arrangera ungdomsläger, och år 1975 bildades också en ungdomsorganisation, Unga Synskadade, som genast satte igång med en kampanj för rätten att gå i skola på hemorten - vilken vann framgång efter några år. US drev också andra kampanjer på ett mycket påtagligt vis, exempelvis genom att blockera televerket med telefonkataloger som protest mot att nummerupplysning inte var lika gratis för synskadade - även denna kampanj vann framgång.

Över huvud taget var tiden runt 1970 en tid då synskaderörelsen började driva sina frågor på ett alltmer publikt vis, genom att visa upp sig i offentligheten och ställa krav på ett mer tillgängligt samhälle. Tillsammans med andra handikapporganisationer började SRF driva ståndpunkten att ett funktionshinder kan vara mer eller mindre handikappande, beroende på hur omgivningen ser ut. Målet "Ett samhälle för alla" antogs gemensamt av handikapporganisationerna 1972 och har influerat SRFs ståndpunkter sen dess.