Med ledarhunden vågar jag nästan allt

Ur Perspektiv 3/2006

Tack vare sina ledarhundar kan Daniela Velarde, Rut Ekström och andra ledarhundsförare göra saker som de tidigare drömt om. Samtidigt får de en mycket god vän, berättar de för Perspektiv.

Min labradortjej ledarhunden Sassa är nog det bästa som hänt mig i hela livet, säger 22-åriga Daniela Velarde. Sassa tyr sig till mig, är alltid trogen och med henne vid min sida vågar jag åka tunnelbana.

Tanken att skaffa ledarhund hade malt i bakhuvudet på Daniela i några år. I oktober 2005 ansökte hon genom syncentralen om ledarhund, i januari i år var hon på en informationskurs och i mars klev Sassa in och förändrade hennes liv. Slut var de långa, sköna söndagsmorgnarna i sängen, men i stället har hon fått ett oberoende som hon tidigare inte ens vågat tro vara möjligt.
- Visst hade andra synskadade berättat om fördelen med att ha ledarhund, säger hon. Men fram till i höstas kändes det som det inte riktigt var min grej. Jag hittar ganska bra och går sällan vilse, men åka tunnelbana gjorde jag inte själv, inte förrän nu. Den som aldrig haft ledarhund kan inte riktigt förstå hur härligt det känns att kunna gå ut när man själv vill och nästan gå vart man vill.
- Det är jag som måste hitta vägen. Sassa tar mig förbi hinder som omkullvälta cyklar, stolpar, markerar kanter och visar mig till trappor. När vi ska gå över gatan är det jag som säger till när vi kan gå över, och Sassa ser till att vi kommer snabbt och smidigt över gatan.
- Jag hade fasat för att vi skulle gå fel och att jag skulle tappa orienteringen, minns Daniela. Men det har inte hänt en enda gång. Vi kommer att gå vilse i framtiden, det vet jag, men det gör nästan ingenting, för nu vågar jag be om hjälp. Nu vågar jag nästan vad som helst!

Berätta lite om kursen då du fick din ledarhund!
- Den var intensiv! Träning och kurs nästan dygnet runt i ett par veckor. Sedan följde en instruktör med oss till Bromma för att lära mig och Sassa att fungera bra tillsammans på hemmaplan. När instruktören åkt hem och jag stod ensam på rastplatsen där Sassa var lös och jag ropade på henne. Då kom hon som ett spjut, det var stort!

Rut Ekström är med sina 77 år en av landets äldsta ledarhundsförare. Hon bor i Haverdal, en liten ort mellan Falkenberg och Halmstad. Eftersom Ruts man Hugo är allergisk mot många hundar har hon fått en storpudel som ledarhund. Storpudel rekommenderas till ledarhundsförare som är allergiska eller har allergiska personer i sin direkta närhet.
- Massimo är den bästa hund jag vet, säger Rut. Utan honom och de timslånga promenader vi gör tillsammans skulle jag "gummat till mig" för länge sedan. Jag har med mig honom överallt utom till gympan, för där får jag hjälp från en ledsagare.
- Jag har alltid tyckt om att gå fort, och med Massimo vid min sida gäller inga hastighetsbegränsningar. Men vi gör också långa pauser då jag släpper honom lös. Då vill han vara en vanlig hund och som jag brukar säga läsa Tassebladet, Nosblaskan eller vad det heter..

Finns det någon nackdel med att ha ledarhund?
- Vi måste städa mer än andra. Dels för att min man är allergisk, och dels för att hundpälsen drar in så mycket grus och smuts. Men vad gör det jämfört med allt positivt hunden ger mig!

Ett antal ledarhundsförare svarade på frågan vad som är bäst respektive sämst med att ha ledarhund. Här följer några av deras svar.
- Det bästa är friheten, självständigheten och rörligheten, säger Anna-Lena Johansson. Att gå till och från jobbet när det passar mig, inte när färdtjänsten råkar vara beställd.
- Det bästa är friheten, tryggheten och en himla go` kompis som alltid är lojal, säger Anneli Sedin.
- Hunden är en trevlig kompis, som ser till att man både snabbt och säkert kommer dit man ska. Dessutom underhåller den fysiska konditionen, säger Ingemar Lundkvist.
- Det finns bara fördelar med att ha ledarhund. Jag kommer ut och kan motionera när jag har tid, säger Mats Lindeberg.
- Bäst är att kunna vara oberoende, säger Helena Byström.
- Det sämsta är de människor med egen hund som tycker att man ska hälsa på deras hund när ens egen är i arbete trots att man upplyser om att det är ett olämpligt tillfälle, säger Christina J Bolin.
- Det sämsta är att i bland inte vara välkommen till exempel restauranger och småaffärer, säger Susanne Lundberg.
- Det värsta är att hunden inte blir lika gammal som jag. Det är fruktansvärt att se sin hund bli gammal och sedan ta farväl av den, säger Karin Hjalmarsson.
SUNE OLSSON