En resegaranti är nödvändig för synskadade: Synskadade i Boden får kommunarrest

Bakgrund

Under flera decennier har färdtjänsten i vår kommun fungerat femstjärnigt. Våra behov att själva få mixa färdtjänst med taxi med allmänna transportmedel har setts som en självklarhet, utan inblandning av handläggarna på socialförvaltningen. Regeln har varit "brukaren i centrum" där ett trevligt bemötande har varit en gyllene regel. Att få riksfärdtjänst för speciella ändamål har inte vållat några större svårigheter. Jag som ledarhundsförare, aktiv i körsammanhang och för besök av nära släkting har riksfärdtjänsten varit ett nödvändigt och välbehövligt komplement till allmänna trafikslag.

Vid årsskiftet 2008 hände något tragiskt. Jag fick utan förvarning inte förnya mitt riksfärdtjänsttillstånd för att vid speciella och nödvändiga situationer åka över kommungränsen från Boden till Luleå kommun, trots två läkarintyg från min behandlande ögonläkare som båda talar för att jag bör beviljas riksfärdtjänst mellan kommunerna , blev det nobben. Ingen utredning om mitt behov att resa har heller gjorts. Attityden har blivit allt annat än behaglig. Motiveringen lyder att jag som synskadad kan resa med ledsagare så jag beviljades ett busskort för en sådan. Till saken hör att jag har ingen personlig ledsagare, inte är det rimligt att jag skall behöva betala en oanständig hög SOL-taxa för att få möjlighet till ledsagare som ändå inte alls kan bistå mig i den omfattning som ändamålet kräver.

Några exempel på merkostnader:

Att hunden blir allvarlig sjuk kan kosta mig upp till 1000 kr tur & retur till djursjukhuset. Att ta mig till flygplatsen som ligger i Luleå kommun kostar mig enkel väg 850 kr när jag medför ledarhund, för en sambokad taxi som andra resenärer kan välja blir kostnaden endast 280 kr enkel väg. Att ta mig till ett mycket omtyckt hundpensionat kan jag inte göra själv, lika illa är det när jag vill hälsa på en svägerska som bor x antal mil utanför kommungränsen. Så tala om diskriminering, inskränkning i valfriheten samt kraftiga merutgifter. För dessa ändamål jag ovan nämnt finns inga andra alternativ till lösning för transporterna.

Jag bor i ett glesbygdslän med miserabla allmänna trafikslag. Att resa 10 mil kan ta upp till 5 timmar i anspråk på grund av krångliga byten av bussar etc. Kommunen tar inget ansvar för synskadades säkerhet trots att berörda politiker talat om att ledsagning är en rättighet om man ej kan ordna det själv. En förfrågan har gjorts och kommunen sa nej, för det finns inga resurser till sådana omfattande uppdrag.

Vem bär ansvaret?

Vi synskadade har hamnat i en fälla där varken social- eller tekniska förvaltningen tar helhetsansvaret för våra behov Att kunna resa på ett hanterbart och tryggt sätt. Det är inget biståndsärende, ej heller ett transportärende för tekniska förvaltningen att tillgodose oss. Vårdpersonal inom hemtjänsten eller ledsagare från frivilliga organisationer har ingen utbildning i ledsagning av synskadade eller kapacitet för sådana omfattande uppdrag som måste kunna tillgodoses med mycket kort varsel och kan innebära både långa och obekväma arbetspass.

Jag yrkar på:

• att SRF måste arbeta med denna fråga omgående.

Exempel

• Att vi får en resegaranti som ger oss trygghet i vårt resande.
• Att få till stånd en lag som tvingar kommunernas handläggare vid olika förvaltningar att samverka i beslut som berör funktionshindrades behov och möjligheter.

Hjördis Lindström
Boden